min far gav upp
försöken att lära mig
något om livet
ganska tidigt

varje gång han försökte
sprang jag omkring
hans ben
och kunde bara inte
stå stilla och lyssna

han fattade aldrig
att jag njöt av friheten
hans närvaro gav
samtidigt som jag såg upp
till honom
på ett respektfullt sätt
jag aldrig borde ha gjort

detta avstånd
som skapades
kom vi aldrig över
trots ett otal försök
från båda sidor
på gamla dar

på slutet blev han
lite virrig
och jag kan inte låta bli
att dra parallellen
att då var det han
som sprang omkring
i sina tankar
runt andras ben

skillnaden var bara
att jag njöt
när jag sprang omkring
vilket jag inte tror
att han gjorde

han förstod nog aldrig
att han mer än någon annan
gjort mig till den jag är idag

han förstod nog aldrig
att jag följt hans uppfattningar
om rätt och fel
hela mitt liv
men eftersom tiden
då han växte upp
skilde sig så enormt
från mina erfarenheter
av min samtid
drog vi en hel del olika slutsatser
om vad som i praktiken
är rätt och fel

därför gav jag mig aldrig in
i några djupare diskussioner
med honom om detta
de sista åren
av hans liv

jag kan bara hoppas
att var han än är idag
förstår mig
och fattar
att jag älskat honom
hela mitt liv