Tillbaka där
jag en gång varit
dit dikten fört mig
på nytt

lyriken fixerar
inte färgen

poesin torkar
aldrig

där är den
skogstjärnen
med klippan
och stranden

Storspoven
flöjtar ensamflaxande
med spetsiga vingar
över svarta vatten

där är den
pojken i fören
på en kanot
med paddel
och tanke doppad
på djupt vatten

sidvind lyfter
paddelstänk
kaskader av
små små droppar
upp över ansiktet

där kilar snoken
med upplyft huvud
fritt bort över vågor
och ytor

där är hjortronland
med vattenhål och tuvor
i sommarhettans dallring
med guldsmak
mot läppar och gom

där är den långa backen
under vuxenlopp
i bara badbyxor
allt längre bort
från det självklara

här tar sig Petrus ut
över relingar
i ivrigt möte
med ensamhetens
Mästare

på ytan
eller på djupet
den starka handen
när jag sjunker
blicken
genom det blöta

tårarna när jag
gick ut ur bilden

dikterna torkar aldrig
blandar sig i varandra
textar sig in i uråldrig
narrativ visdom

i samma rum i samma
droppstänk och heta
dallring

samma sälta
på läppar
samma fåglar
och ormar

samma erbjudande
att leva med drypande
tapeter berättade
av en ensam storspov
över tidlösa vatten
vid sileshårs strand

där är elden
med nystekt strömming
hämtad direkt
ur djupen
i en pojksjäl
som aldrig torkar

där förstummad
vid kvinnans flöden
över Höga Visans
språkstränder

med en pregnans
aldrig tidigare skådad
i detaljrika vinrankor
fuktade läppar
i möte med varandra

strand mot strand
i hjortronland