Narcsissisten
sitter på
förstukvisten
överst på bästa stolen
en bländad stackare
som ensam lapar solen
hans egen
strålkastare riktad
mot de översta trappstegen
den imaginära prispallen
lika skiktad med guld siktad
för vinnarskallen
bara till för att förstora
hans dyrköpta falska ego
som skydd för att slippa förlora
sitt sköra jag dag för dag
han bygger sitt liv av lego
för att sluta sig inne i plast
i akt och mening
och fast besluten
att kunna ifred hantera
livets svåra kontrast
för att manövrera
manipulera och leverera
på minuten
en tro bergfast
på den egna ofelbarheten
till kostnad av en allt gravare
inre förstelning
en total oförmåga
till verklig delning
som driver allt djupare
ner i ensamhetens plåga
dold i en fullständig identifikation
med det grandiost goda
kanske rent av med smak av gud
med en unik mission
att på nolltid och en kvart
förvandla allt utanför till svart
det hotfullt vackra till oljud
var prins till en groda
allt där utanför är kallt
ondska överallt
och inuti ligger ett tomt guldetui
med utanskriften
jag blev aldrig det jag skulle bli
ett jag ett du ett vi
hjärtligaste hälsningar
fullblodsnarcissisten