Du tog solen som gisslan,

och blödde ditt karga mörker

över förbluffade kontinenter.

”En strimma sol mot ett lyssnande öra”,

det var din rigida lösensumma;

men det var ingen som nändes lyssna…

så du begravde solen i ord,

som aldrig sagts eller upplevts,

och kröp ner mellan molnens svarta lakan,

sen lät du tystnaden släcka ljuset.