En natt gick jag vilse i en dröm. Förgäves letade jag alltmer desperat efter stigen mot uppvaknande. Jag vandrade i skogar, på snöklädda bergstoppar och över vidder av glas och månsken. Jag frågade alla jag mötte efter vägen men ingen kunde svara. Några kunde inte ens tala. Uppgiven satte jag mig i skuggan av ett ensamt träd som reste sig mitt i öknen. Jag grät och mina tårar blev en flod som slingrade sig genom det torra landskapet. Växter började spira. Snart satt jag i en enorm blomsteräng. Återigen började jag gå men för varje steg jämrade sig blommorna under mina fötter. I ren förskräckelse frammanade jag ett par vingar och steg upp mot skyn. Fylld av lycka red jag på vindarna. Molndrakar virvlade runt mig och nedanför mig såg jag årstider skifta. Längtan efter mitt vakna liv suddades ut. Jag var ett med luften och vinden men gradvis började något att kännas fel. Lättheten i flygandet avtog tills varje vingslag var en ansträngning. Jag tvingades landa på en mörkgrå slätt som sträckte sig mot en lika mörkgrå himmel. Så fort jag nuddade marken försvann mina vingar som om de aldrig varit där. Jag började gå men mina steg blev allt långsammare och till slut rörde jag mig inte alls.

Hur lång tid jag stod där innan jag skymtade ett svagt ljus vid horisonten vet jag inte. En ensam tår rann sakta nedför min kind när jag såg att ljusskenet var på väg åt mitt håll. Det var en flicka som närmade sig. I sin hand höll hon en lykta som spred ett mjukt sken där hon gick. När hon kom fram lät hon ljuset skina över mig och värmen kom tillbaka i min förstelnade kropp. Jag tog hennes utsträckta hand och följde henne. Utan att tveka ledde hon oss genom ödelandet till drömlandskap skimrande av färg. Medan vi gick sipprade minnena av vem jag var tillbaka och när vi kom fram stugan med den klarblå trädörren visste jag att det var där jag skulle gå in.

När jag vaknade såg jag mig i spegeln. Jag såg ut som jag mindes att jag gjort när jag lagt mig men när jag steg ut för att möta dagen så insåg jag att något förändrats och jag visste inte om det var världen eller jag.