Jag reser mig ur soffan där jag legaat och läst intervjuer med Björn Olsson.
Han ser härlig ut med sitt stripiga gråa hår, sin skärgårdsstuga och sina gitarrer.
Han verkar ha hittat sin grej; göra låtar, sova och hoppa av grejer som blir för mycket.
Vi kanske är lite lika ändå.
Minus genialiteten.
Samma varannan dag-energi - behöver varva en dags tempo med en dag på soffan.
Jag ska nog också skaffa långt hår.
Kanske för att täcka över det glesa, kanske för att se mer ut som Michael Douglas i Wall Street.
Jag vet inte.
Men jag kammade håret bakåt efter duschen i morse.
Det var första gången på 15 år.
Det kliade i hårbotten, som om hela huvudet skrek "Ja ja herregud ja!".
Björn Olsson ser ut som en tärd Michael Douglas.
Jag gör ljud när jag reser mig ur soffan, som om det gör ont fast det inte gör det.
Som pappa brukade göra.
Jag rör mig mot köket, jag verkar hungrig.
Under trappan ligger teckningarna från avslutningen kvar.
Jag tänker, som jag säkert tänkt tio gånger nu, "varför ligger teckningarna från avslutningen fortfarande kvar under trappan?".
Jag går in i köket, öppnar skåpet ovanför frysen och tar en näve ostbågar.
Hon kommer in i köket och undrar varför jag inte äter riktig mat istället.
"Såhär sent!?" säger jag, men tänker "jo för att ostbågar är godare och lättare än mat, alltså mer gott per gram".
Jag går en våning upp för att bära barn från vår säng till deras.
Det är en fin rutin.
Den yngsta är lätt och smidig och kurar ihop sig i famnen utan att vakna.
"Min lilla älskling" viskar jag och lägger försiktigt ner henne i sin säng.
Sen är det storasysters tur.
Hon ligger som Pippi Långstrump i en Da Vinci-målning med ett dussin gossedjur utspridda runtom sig.
Hon är så lång att jag tvingas lyfta upp och samtidigt svänga runt henne i luften för att inte stöta i tak och möbler.
Hon vaknar som vanligt till och undrar vad fan som pågår.
”Min stora fina tjej" mumlar jag och släpar henne in i sin säng.
Jag minns inte en enda gång som min pappa bar mig. Kanske gjorde han det aldrig. Förmodligen minns jag det bara inte.
Båda alternativen känns dystra.
Jag verkar hungrig igen, går ner för trappan, öppnar skåpet ovanför frysen och lyfter ner en näve ostbågar.
De smakar så gott och väger nästan ingenting.
Imorgon ska jag kamma mig igen - det ska bli skönt.