Jag hörde
en tolk
glida
i tolkningen
av orden folk
och lida

hade stora
svårigheter
att förstå
i all hast
den utsatta
befolkningen

och visst
den bästa
ordalydelsen
kan va
knepig att nå
på en kafferast

så trist
men snårigheter
är till för
att redas ut
slog tolken fast
till slut

beundrade
sitt eget uttal
faktiskt
varje minut
i det han sa
helt fräckt
utan tvekan eller kval
vad jag är bra

mer än han
lyssnade
taktiskt
på den han
med respekt
var satt att tolka

det var det trista
att han dristade
sig att urholka
hela sitt uppdrag
förblindad av sitt jag

tolkningen blev
betydligt bättre
än sitt original
försvarade sig tolken
i tvära kast

mina ord är
konst och ljus
som i högtidssal
i kontrast
till det mesta
fortsatte tolken
och log
endast det bästa
är gott nog

aldrig har man
förut funnit
så många ljus
att bli förd bakom
där lögnen brunnit
tid har runnit

berättelsens innehåll
var enligt tolken
alltför lagom
ointressant
allting lika dant

han hade upphöjt
sin egen roll
till sacrosanct

såg ner på folkens
representant
och påstod det
som inte var sant

kallade
ont för gott
och alla log
ett märkligt
beteende

men ingen förstod
att alla dog
att ingen förstått
att tolkens leende
var mord

vad som sker med
folken
är inte mitt bord
sa tolken