-Döden hade förekommit mig, tänkte jag

Kanterna var något nedrasade
Men det gjorde inget nu
Snart var allt ändå igenfyllt
Men dock inte än
Jag vände blicken nedåt

Tårarna tog sin rättmätiga plats denna gång
Såg till slut inget alls
Jag lät dem falla
Skingras och upplösas
På sin färd ner i mörkret

Allt blev fullständigt stilla
Inget gick att uppfatta
-Var det så det var, tänkte jag
Slutet och evigheten
Fast det var ju inte mig det gällde denna gång
Eller?

Plötsligt drogs ridåerna bort
Och maskerna
Försvann kvickt
Föreställning var över
Och dess lögner uppenbarades

Men strax fanns inte ens dessa kvar
Jag blev rädd

Återhållet kröp den fram
Och försvarslös blev hela jag
Omfamnad av sorgen
Över allt som missats eller aldrig blivit av
Och all längtan som aldrig fått sin plats

Uppfylld men förstelnad fann jag mig ändå
Min sihuett och reflektion var nu åter skönjbara
Långsamt vände jag mig om
Såg min kropp i profil
Och sen inte alls

Försiktigt men bestämt gick jag därifrån
Fortfarande tårögd
Fast av annat skäl

-Nu skulle livet få komma före, tänkte jag