Jag tror att det i alla hus och lägenheter, områden, städer och så vidare, finns platser som inte... känns bra. Och då menar jag inte att de är smutsiga, farliga, eller nedgångna utan att det är någonting med dem som får nackhåren att i alla fall liksom vibrera lite -- någonting som gör att vi undviker dem eller låtsas att de inte finns. För det är något vi är bra på: att vända bort blicken eller ta en omväg. Vi övertygar oss själva och varandra, när det behövs, om att ingenting är fel, att "det finns en logisk förklaring", och att "det går över" -- ibland tills det är för sent. Det låter så jäkla klyschigt men ibland ska man lita på den där känslan och instinkten att unvika någonting och att det är något som inte känns rätt. I mitt fall gjorde jag det motsatta och litade på min logiska, sakliga sida; motade bort det som sade mig att det INTE var en bra plats.

Jag och min dåvarande partner, Joel, flyttade in i lägenheten tillsammans, för ungefär tre år sen. Det var en ganska liten lägenhet --en tvåa -- men den låg nära båda våra jobb samt i ett mysigt, lummigt område med motionsspår och till och med en liten tjärn som man kunde bada i en bit in i den närliggande skogen. Det var ett nybyggt hus och allting var målat i fräscha, ljusa färger med öppna ytor och sprillans nytt kök och badrum. Jag hade lite svårt att tro att det faktiskt var VÅR lägenhet för jag hade bara bott på halvsunkiga andrahandskontrakt innan och definitivt ingenstans med egen tvättmaskin i badrummet. Men den var vår, och vi trivdes. Det var bara en sak med lägenheten som jag tyckte kändes lite olustig och det var att den låg på första våningen. Vi slapp förvisso springa i trappor och det var nästan löjligt smidigt att få in alla möbler när vi flyttade in men... fönstren. Det var riktigt stora fönster för en tvårumslägenhet, och samtliga fönster i både sovrummet och vardagsrummet vätte mot skogssidan som om nätterna bara var upplyst av ett par gatulampor intill fotbollsplanen mellan skogen och husen. Annars var utsikten om kvällarna ett mörkgrönt- och blått panorama med en knappt märkbar gräns mellan grantoppar och natthimmel.

Varje gång jag kom in i något av rummen drogs min blick till fönstren och speciellt när det var sådär mörkt ute hittade mitt huvud på alla möjliga sorters varelser som låg därute och spejade. En av de mest skrämmande och ofta återkommande tankarna som egentligen var rätt fånig var att en människa långsamt skulle dyka upp från nederkanten av fönstret och stirra på mig, eller hoppa fram plötsligt från sidan, skrikande. Allt kring fönstren kändes helt enkelt just sådär som att någonting inte stod rätt till, fastän det bara byggde på saker jag fått för mig i mitt eget huvud. Det blev inte direkt bättre heller av att jag och Joel båda tyckte väldigt mycket om att se skräckfilmer tillsammans och att soffan, som var L-formad med en divan på ena sidan, stod precis intill fönstret i vardagsrummet. Ibland råkade jag halvslumra lite under filmen där på divanen och sen vara helt övertygad om att monstret eller zombien på skärmen faktiskt precis flimrat förbi utanför fönstret bredvid mig.
Det hela gick så långt att jag började spendera mer och mer tid i köket vars fönster istället vätte mot den helt upplysta gårdsplanen och parkeringen. Köket hade en varm, tröstande känsla och en fondvägg i min favoritfärg som återkom i koppar och tallrikar på hyllorna. Allt kändes bara bättre därinne. Joel frågade ett par gånger varför jag satt vid köksbordet med min dator istället för att ligga i soffan eller sängen, men jag svarade oftast att det var bättre för min rygg som ofta ömmade på grund av mitt jobb. Han godtog förstås det svaret och jag hade inte någon lust att ge honom ett som var mer sant för han skulle förmodligen ha skrattat åt mig. JAG skulle ha skrattat åt mig.

När den första sommaren kom möttes vi av en till nackdel med lägenheten: den blev ungefär lika varm som en stenugn om dagarna. Solen låg på hela dagen genom de stora fönstren -- bländade och liksom långsamt kokade allting i de två rummen. Till min lättnad började vi dra för persiennerna hela dagarna vilket ledde till att de även var nere på natten och min blick slapp dras till vad man såg utanför, men vi började även låta fönstren stå på glänt dygnet runt för att få in något svalare luft. Det GICK helt enkelt inte att ha fönstren stängda, och jag insåg att det här med öppna fönster om natten besvärade mig precis lika mycket vare sig persiennerna var nere eller inte. Vi lät dem förstås inte stå helt vidöppna men den lilla decimeterstora glipan var i mitt huvud stor nog för alla möjliga ting att ta sig in genom. Dessutom öppnades fönstren vertikalt, uppåt, så min rädsla för ett ansikte som långsamt dök upp underifrån blev nu än mer aktuell. Nu var min rädsla istället att något skulle dyka upp från glipan just sådär, underifrån, in i vår lägenhet. Möjligtvis med undantag för någon vilsen humla eller geting såg vi dock aldrig något ovälkommet där i glipan, och obehagskänslan jag hade kring fönstren och lägenheten som helhet lade sig lite grann med tiden. Antagligen för att jag vande mig och för att annat i livet helt enkelt tog upp mer plats i huvudet. Känslan försvann inte men den täcktes i alla fall delvis av viktigare saker, även om jag ibland om kvällen fortfarande funderade på alla vidriga varelser som skulle kunna tänkas vilja krypa in genom fönstret.

Redan mot slutet av sommaren bestämde jag och min pojkvän oss för att vi faktiskt inte riktigt funkade tillsammans ändå. Eller snarare var det jag som insåg att jag inte var kär längre och inte kunde med att fortsätta försöka. En av oss skulle därmed helst flytta ifrån lägenheten och ärligt talat var jag själv ganska ivrig att flytta därifrån. Vi kom dock fram till att jag som tjänade mer faktiskt var den enda som skulle kunna ha råd att bo kvar -- och han som nog var mer sårad än han visade ville helst därifrån. Så trots att jag delade den känslan bestämde jag mig för att detta var den bästa lösningen och att jag vore dum om jag också flyttade därifrån; vägde för- och nackdelar med lägenheten och skrev INTE ned "läskiga fönster" på listan över nackdelar. Den låg nära jobbet, jag hade trevliga grannar där, och vi hade ju lagt ned så mycket tid på att inreda och göra oss hemmastadda. Så var det slutfunderat: han flyttade till en mindre lägenhet närmare sin familj och jag bodde kvar.

Bara några veckor efter han flyttat därifrån började mina tankar och känslor kring lägenheten krypa tillbaka in i mitt huvud. Nu när jag var själv fick jag mer tid att liksom sjunka in i dem helt och hur löjligt det än kändes så var allting lite, lite mer otäckt när lägenheten var så tyst. Fast... den var inte riktigt tyst. Plötsligt HÖRDE jag allting som kanske hörts hela tiden men överröstats. Såna där ljud som lätt drunknar i annat om man inte fokuserar på dem och som kanske var helt normala men... ja, ni vet. De kändes fel. De hördes oftare på kvällen och, till min skräck, både i lägenheten och precis utanför. Jag hörde knäppande, rafsande, skrapande, suckande ljud -- alla sådana ljud som inte ska höras i ett helt nytt hus. Jag satte ofta örat mot väggen åt båda grannars håll och sedan väggen mot utsidan för att se om jag kunde begripa varifrån ljuden kom men det var som att de var överallt. Kunde det vara råttor i väggarna? Rören? Något slags insekter? För att över huvud taget kunna våga somna om kvällen fixerade jag tankarna på råttor. Även det var mindre troligt i ett så nytt hus men någonting skapade alla ljud och råttor skrämde mig mindre än något... okänt.

Förutom att jag sov lite mer lättstört och inte vågade sitta med hörlurar på klarade jag av ensamheten och konstigheterna relativt bra. Jag bestämde mig för att inte höra och se vissa saker, och bjöd över mina vänner oftare än när min numera expojkvän hade bott där. Allt kändes lite mindre dramatiskt när jag berättat för dem om de eventuella råttorna och de alla kommit med liknande historier. Någonting skrämde mig fortfarande men det var som om åtminstone halva min hjärna var nöjd med råttförklaringen. Den andra halvan letade fortfarande efter en annan förklaring men jag hindrade den konstant. "Råttor suckar och stönar inte." sade andra halvan. "Men de har små fötter med små klor som rafsar" kontrade den logiska sidan, för mycket av ljuden lät just så. Rafsande och grävande efter något. När andra halvan rotade fram minnesbilder från skräckfilmer jag sett drack jag ett glas vin eller flyttade in i köket där jag kände mig mer trygg. Som tur var, tyckte jag då, verkade ljuden dessutom flytta sig när jag gjorde det. Detta gav även råtthypotesen mer grund eftersom -- tänkte jag -- råttor nog inte skulle vilja vara i samma rum som jag. Eller ja, i väggarna i rummet där jag var. Så när jag flyttade in i köket hördes ljuden inifrån sov- eller vardagsrummet och vice versa. Lustigt nog var det även just detta som lugnade mig lite kring det hela; jag behövde i alla fall inte se det som skrämde mig, för att det inte ville bli sett. Och det är ju så enkelt att inte se något som känns fel.

Det, var det nu var -- råttor eller inte -- verkade ha gjort sig bekväm över veckornas gång. När jag vaknade om morgnarna nu började jag märka att saker och ting... ändrats på. Ibland fanns där rivmärken eller små spår av tänder -- som såg för stora ut för någon råtta -- men saker försvann även eller gick sönder. Det var som om det letade efter något i blindo; rafsande händer eller tassar som hade ned småsaker från borden och irriterat rev hål på saker som var i vägen. Men ganska snart blev det svårt att skylla något djur alls för märkligheterna, speciellt inte någon råtta. En tändsticksask på golvet som jag säkert hade lagt i jackfickan kvällen innan. Sex ägg i kylen istället för de åtta som jag visste att jag haft kvar sist jag gjorde frukost. Jag började nu istället tveka på mitt eget minne och förstånd och det var nästan värre än rädslan för råttorna eller det okända. Det nådde sin värsta nivå en eftermiddag då jag satt i soffan och råkat lägga blicken på fåtöljen som jag köpt nån vecka tidigare. Det var en sån där lite gammaldags fåtölj med ett överdrag i tyg och stora, stoppade knappar som dekorerade ryggstödet. Jag hade valt den nästan mest på grund av knapparna för min mormor hade haft en fåtölj med likadana när jag var liten. Och nu... saknades två stycken. Vanligtvis hade jag förstås tänkt att det måste ha varit ett fel hos tillverkaren eller att de slitits av under leveransen men jag var helt säker på att den haft fyra knappar kvällen innan. Jag hade suttit i den och slumrat till när jag vaknat och haft ett märke i ansiktet efter en av knapparna så jag VISSTE att de hade varit där. Men nu var det just de två översta knapparna som inte var där längre. Trasade trådstumpar stack ut från hålen i de små nedsänkningarna i tyget där knapparna suttit men knapparna var inte där.

Fler saker försvann och många dök upp igen, fast på helt andra platser än de suttit från början. En morgon möttes jag av krossat glas över tröskeln in till köket och när jag böjde mig ned för att plocka upp det såg jag på de små guldfärgade bokstäverna i glaset och sockeln som låg ett par meter bort att det var en krossad glödlampa. Efter jag plockat upp glaset och sökte igenom lägenheten för att se efter var den kom ifrån fann jag att glödlampor saknades i tre stycken lampor: garderoben, hallen, och badrummet. Så vitt jag vet fanns det inga råttor som lånade saker och gav tillbaks dem, eller som för den delen kunde skruva loss en glödlampa och öppna ett kylskåp, så mina logiska förklaringar hjälpte föga längre. Jag förstod också hur vanvettigt alltihop lät så jag berättade inte längre för mina vänner om vad det nu var jag delade min lägenhet med, och fastän jag ville så hörde jag inte heller av mig till Joel. Det kändes grymt på något sätt att besvära honom med allt detta efter jag i princip kastat ut honom, och jag visste att han inte tagit slutet på vårt förhållande så väl. Dessutom skulle han nog inte må bättre kring det hela om han fick reda på att jag gått och blivit helt från vettet sen han flyttat. För visst verkade allting helt och hållet tokigt. Det fanns inte längre någon rimlig förklaring och jag hade svårt att över huvud taget tänka på annat än allting som jag försökte att inte se eller märka i lägenheten. På jobbet fick jag ofta göra om saker flera gånger för att jag stått och funderat på vad det-som-inte-var-råttor pysslade med hemma just då, och sömn var knappt att tala om längre.

Snart började jag även märka små märken på min hud, och det var nog det otäckaste dittills. Har ni sett en sladd eller brödbit som ett djur tuggat och slitit i? Så började mina tår se ut när jag vaknade på morgonen, när jag väl lyckats sova ett par timmar. Det var inga djupa märken till att börja med men definitivt inget som hänt av sig själv. Ytliga rispor som efter man lekt med en kattunge ungefär. Då jag övergett teorin om råttorna helt och hållet drog jag istället slutsatsen att jag måste ha orsakat dem själv. Jag hade ganska långa naglar då och hade sett något liknande på TV nån gång -- om någon som drömt mardrömmar och klöst sig själv i sömnen. Jag klippte ned mina naglar tills de var bara ett par millimeter långa och inte skulle kunna orsaka någon skada alls. Men det gjorde ingen skillnad -- tvärtom. Gradvis blev märkena djupare och liksom argare; mer slumpmässiga. Det som börjat som tvekande, sökande små rispor över tårna var nu svidande, blodiga rivmärken över ben, mage och bröst. Jag förstod inte hur jag lyckats sova igenom skapandet av de där märkena men visste inte riktigt hur det fungerar, det där med att göra saker i sömnen. Mindes tillbaka till det där TV-programmet igen och hur de pratade om att man liksom hamnar i något slags trans. För första gången sen allting började gick jag nu till en läkare för att be om hjälp. Jag sade inget om ljuden, alla saknade saker och råttor i väggarna, utan berättade bara att jag sov så dåligt och att jag skadat mig själv i sömnen. Läkaren lyssnade bekymrat och trots att jag utelämnat de underligaste detaljerna verkade han ändå tro att jag nog var lite, lite rubbad. Han skrev ut en ångestdämpande medicin som också skulle hjälpa mig sova lugnare, men rekommenderade även att jag skulle gömma undan föremål som jag kunde tänkas skada mig själv med under natten ifall det var så att jag var uppe och gick i sömnen.
Jag gjorde som han sade och samlade ihop nagelsaxar, pincetter, rakhyvlar och liknande i en påse som jag lade i en låda i köket. Sedan tejpade jag för lådan och tänkte att jag på morgonen skulle kunna se ifall lådan öppnats under natten. Kanske borde jag passa på att berätta här att jag inte alls gjorde detta så lugnt och systematiskt som det låter när jag återberättar det -- jag var helt utom mig. På något sätt var det ännu värre att behöva vara rädd för mig själv än att vara rädd för vilda djur i väggarna eller krafsande spöken -- även om jag fortfarande var rädd för de två alternativen med. Men mest av allt ville jag VETA. Jag hade undvikit tankarna så länge och sett åt andra hållet men nu orkade jag inte mer. Och först var jag tvungen att veta om det var jag själv som var en av bovarna i dramat. Men när jag vaknade morgonen efter läkarbesöket hade jag förvisso sovit relativt lugnt en hel natt men hade nu märken över halsen och kinderna. Några så djupa att det var helt obegripligt att jag inte vaknat under natten, även om jag varit i något sömngångartrans. På väg mot badrummet för att göra rent och lägga om de gapande revorna gick jag förbi köket och kom ihåg tejpen. Den var orörd. Tejpen satt perfekt kring lådan där jag fäst den kvällen innan och när jag öppnade hittade jag påsen med verktygen intakt och oöppnad. Det var inte jag som skadat mig. Jag kastade mig tillbaka in i vardagsrummet för att försöka pussla ihop vad fan det var som hände när jag såg märken på väggen ovanför sängen. Ungefär i ögonhöjd men bara några centimeter stora. Jag hade inte sett dem innan men de såg ut att vara gjorda av vad det nu var som lämnat märkena på mig. Om man lade huvudet på sned såg det nästan ut som bokstäver men inga som hörde ihop eller skapade något ord. "V R ?" fick jag det till. V, R, frågetecken. Någon frågade mig något; frågade EFTER något. Och var större än ganska många djur om det nådde en och en halv meter ovanför min säng.

Det var senare den dagen jag ringde Joel för första gången sen allting började. Efter att ha sjukanmält mig på morgonen kastade jag mig ur lägenheten och ringde honom från en parkbänk vid busshållplatsen, samtidigt som jag kände människors blickar på min nedblodade T-shirt och såren över halsen och kinderna. Jag grät så jag hulkade men lyckades mellan frossorna berätta allting för honom. Jag hörde på honom att han tyckte alltihop lät helt galet men det var det ju också. Från knapparna som dykt upp på hallmattan till de stulna glödlamporna, rivsåren, de osynliga väggråttorna, bokstäverna på väggen och nu mina andlösa försök att förklara att det var något konstigt med fönstren och att det fanns någonting där. Han lyckades lugna ned mig något och lovade att han skulle komma och undersöka saken med mig så jag kunde se att allt nog hade en logisk förklaring. Jag visste att han hade fel men tanken på att inte vara ensam tröstade mig tillräckligt för att gå med på den lösningen och efter bara en timme kom han och mötte mig där jag satt vid hållplatsen och vi rörde oss tillbaka mot lägenheten.

Hela min kropp protesterade och skrek att nu var något mer fel än någonsin när vi steg över tröskeln men för första gången kände jag mig lite modigare. Kanske var det en kombination av att jag inte var ensam och det faktum att jag inte längre tittade bort utan skulle LÖSA det här. Hitta skurken. Avslöja skämtet. Joel satte på TV:n och beställde pizza, allt för att försöka få det att kännas som en helt vanlig kväll fastän det absolut inte var det. Han hjälpte mig lägga om såren och försökte lite tafatt skämta under tiden fastän jag märkte att han tyckte det var riktigt obehagligt. Kanske för att han var övertygad om att jag gjort det själv. När mörkret lade sig kändes allting med ens lika olustigt som vanligt och jag tog mina tabletter för att stävja ångesten som började slita i mig. Han frågade inte om tabletterna och jag orkade inte förklara men han hade nog redan dragit slutsatsen att jag var helt från vettet ändå. Med en röst som när man pratar med ett febrigt barn lovade att han skulle sitta i fåtöljen hela natten och vaka, så att jag kunde försöka sova lugnt. "Här finns ju en hel pizza som du inte ens rört så jag har att göra" skämtade han och jag lyckades le lite halvt medan min hjärna föll i ett välkommet töcken och jag lyckades somna, med honom sittande i fåtöljen som vi flyttat in i sovrummet, och som nu hade alla sina knappar igen.

Någon gång under natten måste han dock ha slumrat till. För när jag vaknade på morgonen snarkade han högt från fåtöljen och någonting grumlade min syn. Jag kände med fingrarna kring ögonen och flämtade till -- huden under och kring ögonen kändes... rå. Trasig och slamsig, varm och bultande som ett uppfläkt djur. Ögonlocken var som svullna, fuktiga kuddar och det kändes inte längre som ett ansikte utan... ja, ett dåligt försök att skapa ett ansikte utav något annat. Jag skrek på Joel som vaknade med ett ryck och spärrade upp ögonen när han såg mig. "Vad i helvete... Lovisa, vad...?! Vad i HELVETE?" Han upprepade de tre orden igen och igen medan han vaksamt klev närmare mig, som om jag plötsligt skulle falla isär eller kanske attackera honom. Min hjärna vaknade fortfarande långsamt ur sin dvala och jag uppfattade inte riktigt sirenerna som tjöt där, bland alla tankar som tänktes samtidigt . Plötsligt kom jag ihåg väggen och vände huvudet för att se "VR NA ON?" ristat på väggen. Nu var det min tur att, mellan gråtsalvorna som nu gjorde mig i princip helt blind, upprepa "Vad i helvete, vad fan...?" Joel höll om mig men plötsligt lyckades jag få tag på en av tankarna: det var han. En av sirenerna i huvudet tystnade nu när jag tänkt det. Vad fan hade han gjort? Jag sköt ifrån med både armar och ben och stapplade upp från sängen, bort från honom. "Vad fan har du..." skrek jag, men mer fick jag inte fram. Det brände som glödgade nålar i och runt mina ögon och jag kunde inte fokusera på vad som kom ur min mun längre men han förstod. "Lovisa, för helvete, det var inte jag! Det är du som... vad fan...! Vad håller du på med? Lovisa, ärligt talat... du måste ha hjälp..." Nu trasslade tankarna till sig igen. Hade jag verkligen...? Det blev för mycket. Jag föll ihop i en hög på golvet och slog händerna för ansiktet som var täckt i en sörja av blod, köttslamsor, och tårar. Det sved som eld och syra samtidigt och jag kved ljudlöst när handflatorna tryckte mot de uppfårade kinderna men sen svartnade allt.

Jag vaknade och allting var fortfarande svart. Eller snarare grått, kanske. Lite ljus sipprade igenom fibrerna i bandaget som virats kring mitt huvud. Mina ögon sved fortfarande men gjorde inte i närheten så ont som de gjort tidigare -- förmodligen tack vare vad det nu var som gjorde att jag kände mig så lugn, till och med glad. Det liksom bubblade i huvudet under töcknet -- som kolsyrad honung. "Lovisa, hör du mig?" sade en röst till höger om mig. Till min förvåning fnissade jag till, men nickade sen. "Jajamän!" Rösten, som inte alls verkade vara lika road som jag, förklarade för mig att jag absolut inte fick röra bandaget. Mina ögon skulle läka och jag skulle förmodligen få tillbaka i alla fall 75% av min syn, men det var viktigt att bandaget satt på. Kolsyran i mig verkade lugna sig lite och bit för bit började jag nu minnas vad som hänt... ja, när? Igår, förklarade rösten. Han hette Ulf och var psykiatriker. "Din pojkvän körde dig till akuten igår morse där de gjorde rent och tog hand om dina sår, och sen kom du hit. Vi måste försöka förstå varför du gör såhär, Lovisa, eller hur? Du ska få vila lite till, och sen när dina ögon hämtat sig kan vi börja prata lite, du och jag. Det blir bra, va?" Allting rusade i huvudet nu, eller försökte rusa genom honungen och allt som var så förbaskat ROLIGT att det inte kom fram ordentligt. "Men Joel... han... det var inte jag som... väggen!" hasplade jag ur mig. Ulf lade en hand på min axel och sade, närmare mig nu, "Så, så. Vi ska lösa det här. Vila dig nu istället." Frustrationen slet i mig men jag kunde inte få tankarna på rätt plats så rätt var det var hade han lovat att han skulle återkomma om ett par timmar, och att jag borde sova lite till. Men Joel. Råttorna. Alla saxarna som var gömda. Bokstäverna på väggen. Det gick inte ihop. Men honungen flöt så långsamt i huvudet nu när kolsyran var borta att jag trots allt somnade om. Ulf skulle komma tillbaka. Då skulle jag berätta om alltihop.

---

Nu, långt efteråt, minns jag inte riktigt hur mina samtal med Ulf och de andra läkarna löd efter den där första dagen. Mina ögon repade sig helt och hållet och men de höll kvar mig på en psykiatrisk avdelning för att försöka klura ut ifall jag var helt skogstokig eller inte, tror jag. Vi pratade om självskadebeteenden och personlighetsstörningar men jag kände mig aldrig riktigt där för det gällde inte mig. När de till sist började lyssna på min teori att det kanske hade varit Joel som legat bakom alltihop -- han som hade nyckel, som inte tagit vår break-up så väl -- då föll den förklaringen ihop också, precis som med råttorna.

För Joel återvände till lägenheten ett par veckor efter den där gången för att se efter om jag kommit hem, och han fick inte tillbaka sin syn alls. Han hade lyckats ringa efter en ambulans men hans ögon var helt och hållet bortslitna från ansiktet, synnerver och allt. De hade funnit blodspår som ledde från sängen över nattduksbordet, fönsterbrädan, och ut genom den lilla glipan i det öppna fönstret. På väggen intill sängen stod ristat "VAR R DINA ÖGN?" så jag fick åtminstone till sist reda på vad det letat efter så länge -- och till sist hittat. Jag önskar bara att Joel hade hunnit se vad det var för något som tog det från honom men... människor är så bra på att vända bort blicken. Även om det betyder att man blir av med den.