Blodrot
Solen
trött på sin egen
strålglans
trött på att
hålla allt vid liv
i längtan efter
närhet
utan krav
en vacker dag
lämnar sin solstol
och blir det
hon länge har
velat bli
en enkel blomma
på marken
en gul liten
pregnant
figur
vad ska den kallas
solros
redan upptaget
smörblomma
likaså
kabbeleka
passar inte
den späda figuren
kärringtand
fibbla
verkligen inte
hon ser ner
på sin kropp
och följer
rotsystemet
med blicken
då hon får syn på
att roten är röd
inte visste hon
att roten var
doppad i blod
hon drar sig till minnes
alla övergångar
alla känsliga
genombrott
när hon som sol
gick in i gryning
och målade blodrött
över öppna marker
när hon
om aftonen
vilade i balans
på horisontens
vaga vinge
badade himmel
och hav i blod
nu har hon lämnat över
ämbetet att göra distansvärmen
till närvaro åt nästa generation
hennes sista råd till solstolen
"glöm inte skönheten
i ämbetet
dess smärtomspunna glädje
glöm inte att allting som finns
har sitt ursprung i kärlek
att varje hav är gudomliga tårar
av den stora födslovåndan"
blodrot är mitt namn