Blodflödet som stillnat. Jag har koagulerat, klibbat fast i marken. En kropp som fylls av proppar. Längtar efter flödet. Att rinna fram över gatorna igen. onåbar, men samtidigt så sårbar.

Tuggar kåda. Idisslar samma gamla kyssar. Sav som inte når ända in. Saliv som inte smakar någonting.

-

Jag har grävt förgäves efter frusna hjärtan. Mina fingrar är ärrade av köldskador.
Gräver djupt för att hitta ett mörker i samklang med mitt. Söker alltid mörkret istället för ljuset, håligheter istället för helheter. Någonstans där jag kan stoppa in mitt mörker. Gömma undan det. Och äntligen få lysa.

Jag frodas i mörkret. Fräts sönder av ljus. Mina porösa rötter förtvinar.

-

Samtidigt, små barnhänder som håller mig fast ovan jord. Mjukt småbarnshull och andetag som lägger sig som bomull kring min längtan. En annan hjärtrytm.

-

Den där rytmen. Den som jag kan förnimma ibland. Som början av en låt. Något som väcks. En värme som sprider sig i blodådrorna, som att de brinner. Ett sus i huvudet, som framforsande vatten. Ett hjärtslag som hoppas över. Och sedan tystnad.

Rytmen som långsamt lägger sig tillrätta igen. Trögflytande som sirap. I efterdyningarna bara ett svagt fladder. Jag kan inte gå längre än så här. Inte nu.

-

På natten när bomullsandetag vilar tungt drar jag fram min längtan ur håligheterna. Andas in den fuktiga doften. Som av mossa och jord. Mina fingrar blir rötter som söker sig nedåt, inåt. Mina naglar dras ut, blir till långa sökande spindeltrådar. Stannar vid den välkända smaken av salt och beska.

-

Somnar in i ett fuktigt mörker. Vaknar till barnskratt.