När du har somnat, när alla försvar fallit, söker jag dig i mörkret. Din hud, dina läppar, ditt kön. Jag har inget annat att ge dig nu än det här.

Som vingklippt är jag, får inte älska dig som jag vill, röra dig som jag önskar. Mina fjäderlätta beröringar stör dig, ömheten jag vill ge vill du inte veta av. Orden jag kan ge dig är för få, för stora, och för små. Allt som jag vill ge rinner av dig, blir till pölar runt dina fötter.

Men nu har alla försvar fallit, sprickor och sår gapar tomma. Alla ord har tystnat och bytts mot tunga andetag. Nu är det bara jag, ditt undermedvetna och dina drömmar, och jag passar på att impregnera din hud med min känsla, hoppas på att kunna tränga in i det ogenomträngliga, sippra in i springorna.

Här i mörkret, i mellanrummen, kan jag älska dig så som jag vill. Sprider mina vingar, sänker dem igen, över dig. Nätterna igenom smeker jag din hud, överröser dig med kyssar, viskar dig de där orden som du inte kan förstå, inte ta till dig.

Nu är du öppen, skyddslös. Och jag tror för ett tag att jag kan nå dig.