Jag matar dig med näckrosor, dag som natt, och allt annat som du kan tänkas önska. För att stilla dig, för att få vila. För de där stjärnklara nätterna när du bär mig, när jag vaggas till sömns av dina rörelser, din mjuka rytm. Jag tänker att det är så här det ska vara. Att leva, att dö, att älska.

De där stjärnklara nätterna, när allt är mjukhet och stillhet. När konturerna av oss suddas ut och går in i varandra. När vi flödar ihop. Jag rinner ut ur mig själv och in i dig. Jag tar dig i min mun, sväljer. Du är i mig, och jag är i dig. Det här är utopin.

Innan vi somnar följer vi ett stjärnfall över himlavalvet.

*

När jag vaknar efter de där nätterna är det fortfarande vindstilla. Ingenting kan röra oss just nu.

Jag vaknar av din frånvaro men din doft är fortfarande kvar på min hud. Den där söta doften som jag suger i mig som nektar. Jag förundras över att någon, eller något, kan dofta så gott.

Om jag kunde fånga de här nätterna, hålla dem fast i mina händer, hålla dig fast i detta nu. Om jag kunde konservera denna din doft. Om jag var målarinna och kunde avbilda sättet du rynkar lite på näsan när du ler.

Jag spelar upp ditt skratt i mitt inre, det påminner mig om ett barns skratt, om att spela kula i sanden.

Om du kunde vila i detta, som jag vilar i detta, som jag vilar i dig.

*

Din doft fyller luften. Så berusande att jag ser som i dimma. När jag reser mig känner jag att någonting rinner ur mig. Rester av dig. Du lyckas aldrig bebo mig helt och håller. Aldrig fullt ut sätta dina spår i mig. Är det vad som får dig så osalig? Får dig att spotta sjöskum i raseri? Är det vad som blåser upp till storm gång på gång? Att jag alltid är fri att gå, men ändå väljer att stanna.

Du sa att du vill flytta in i mig, bygga bo. Jag bjöd in dig. Men förstod aldrig att det innebar att du ville ta över allt som var jag, fylla mig till brädden med dig, radera ut mitt eget jag.

*

Du överöser mig med gåvor, som du överöser mig med allt annat. Allt som du tror att jag vill ha skickar du upp med vågorna, förföriskt skimrande. Du fyller mig till brädden, försöker tränga undan mörkret som du fyllt mig med. Du vill få mig att glömma det du gjort, ersätta med annat, blir frustrerad när jag påminner dig.

Samma kraft som dina stormar, har dina kärleksbetygelser. Men du har inte förstått, att det enda jag vill ha av dig är dig och ditt lugn. Att få vila i dig och låta dig vila i mig. Stjärnklara nätter.