Jag tänkte aldrig på, när jag satt där vid sjön och speglade mig i dig, att jag inte kunde se mig själv. Vad himlen är vacker, tänkte jag, lutade mig närmare för att se. Kanske var det skönt att slippa se mig själv. Slippa se mitt eget skrämda ansiktsuttryck när jag föll.

Narcissus. Här finns bara du. Du är allt som är. Jag har inte ens någon spegelbild längre. Det är som om jag redan är död.

*

Din spegelbild är allt jag kan se. Men den är i skärvor, som du. Så envist du vägrar se dig själv, att du krossar varje spegel du får. Varenda bild du får förkastar du som falsk, kräks upp i skärvor på stranden.
Du behöver mig här, att spegla dig i mina ögon. I mina ögon är du vackrare, mäktigare, än i speglarna som du vägrar titta på.

*

Kommer du ihåg den gången då du förkastade även mig? Då du spottade upp mig på stranden som att det var den sista gången. Jag satt vid strandkanterna och grät i veckor. Grät in i dig. Du var helt stilla, tyst. Som att du var död.

Jag minns att jag undrade vem som stillade din hunger, vem som matade dig med näckrosor, vem som var din vind, att tämja dig och stilla dig.

Jag undrade om du hade någon annan att dra under, att leka med i vågorna, som någon som leker med sitt byte. Jag undrade om någon annan fick vila i dig, stjärnklara nätter. Om någon annan nu förhäxades av den där honungsdoften som är din.

I dimma av svartsjuka och tårar satt jag vid strandkanterna. Stoppade skärvor i min skattkista.

När dimman slutligen skingrades och jag reste mig för att gå, vaknade du till liv framför mina ögon igen, viskade dina lockrop, tog mig tillbaka.

*

Ofelia hänger där på väggen. Jag ser på henne och känner ett systerskap. En samhörighet. Hon gick i vattnet självmant. Så som jag går i dina vatten självmant. Jag har valt dig. Och jag låter dig dra ner mig. Som om jag alltid längtat efter att drunkna.

Hon ser så vacker ut på tavlan. Blombuketten som hon plockat utspridd kring sig. Ett ansiktsuttryck som om hon fastnat i ett sista andetag.

Om jag vore Ofelia, och du vattnet, skulle tavlan se annorlunda ut. Ingen Ofelia skulle ligga där vid vassen, håret utspritt. Ingen blombukett skulle finnas kvar som ett spår att följa.

Det enda som skulle finnas är ett djupt, mörkt vatten, speglande bara ett ansikte. Ditt.