Existensen ställer ett enda krav: att välja. Denna enda uppgift sammanfattar all ångest och antagligen all kultur. Jag väljer, alltså finns jag till, fast tvärtom - jag existerar, alltså väljer jag.

I ögonblicket kan vi förstås uppleva, bara vara, utan att sortera, alltså välja, alltså tänka. Så lever kanske djur hela livet, och det funkar ju för dem. För människor är det oundvikligt att behöva välja, inte bara för att komma vidare utan för att fortsätta finnas till som människa.

Varje val kan lika gärna beskrivas som ett vägval. Därför är geografi så mänskligt. Landskapet, kartan och kompassen, färden är über-metaforerna för levandet!

Dilemman är de avgrunder där inget acceptabelt alternativ syns. Man skulle kunna tro att det gick att bara stanna, varför välja väg över huvud taget? Det är alltså inte för att komma fram, komma vidare som vi väljer väg, det är för att fortsätta finnas till som levande.

Alla som är rädda för döden observerar att i döden finns inget väljande, så där slutar oundvikligen levandet.

De som inte är rädda för döden ser det som en bra sak.

En resa till dit världen inte tar slut

Döden åsido, vad mer finns att säga om valets geografi?
Ett hem kan inte beskrivas som en koordinat. Platsen är en egenskap hemmet har, hem-heten är inte en egenskap platsen har. Här är här man är, sjunger Magnus och Brasse. Där är där man inte är, i alla fall inte än.

Jag tror att människor i första hand betraktar en dimension. Linjer med punkter, särskilt startpunkter och ändpunkter. Därför är världens ände intressant. Som om det bara funnes närmare och längre ifrån! Där är vi igen i djurens existens - närma sig maten och avlägsna oss från elden. Gas och broms, back och motsatsen till back som kallas framåt.

Existensen är värre än så, förstås, för människor, för det sitter en ratt, och det finns avtagsvägar och korsningar och terrängfordon och faktiskt även helikoptrar och schakt. Framåt tappar all objektiv mening.

Här har man alltid med sig. Heter det i visan, och i språket. Indianer, berättas det som saker brukar berättas om indianer, väntade efter en resa i fordon in själen, som inte förmodades resa så onaturligt fort. De hade inte här med sig, eftersom de (deras hela människa) inte var framme var framme-t inte med dem. Att vara var enligt det synsättet inte att befinna sig på en geometriskt beskrivbar plats.

Vi icke-indianer säger ju ibland att vi bara behöver landa, som om vi inte är framme, när vi i geometrisk eller geografisk mening är framme. Plats är bara en metafor för var vi (som människor) är (eller inte är) som ensidigt beaktar den del av oss som går att förstå i en, två eller tre dimensioner.

Har man inte hem-heten med sig är man inte hemma på den plats man (av gammal vana eller i panik) kallar hem. Så, varje plats är världens ände och levandets resmål är punkter på en annan skala. Varje plats som vi kan tänka oss är ett tänkbart här. Att varje där kan betraktas som ett här gör oss omåttligt förvirrade. Det är ju fullt tänkbart, i så fall, att vi är på fel plats.

Och vi försöker välja väg, och det blir dilemman och ångest och kultur. Och det funkar ju för oss. Med eller utan dödsångest. En liten ljusning kan vara att verkligen inse att här har vi alltid med oss, så när kompassen snurrar betyder det att den enda riktningen är inåt.

En resa till dit världen inte tar slut