Du sa att det "hänt lite saker"
Du sa du behövde tid.
Tid för objektiv begrundan.
"Det handlar inte om dig"

Jag sa ta din tid.
Jag sa jag finns här ändå.
Jag sa jag ska ingenstans.

Men denna korta tid har släppt ut nya demoner i från mörkret.
Nya vinklar, nya sken.
Jag skulle inte överanalysera men det är det enda jag är riktigt bra på.
Jag kan inte låta bli.
Jag tänker det värsta, men försöker samtidigt vara realistisk.
Jag känner och skaver.
Känner, tänker och blir rädd.
Samtidigt hoppfull.
Vad jag nu inser är vilken stor del av min tankeverksamhet du har lagt i beslag.
Kan inte tränga bort. Det som brukade vara en superkraft.
Muren är nu riven.

Det enda jag vill är att prata med dig.
Se efter att du mår bra.
Höra din röst.
Lyssna, känna.
Vara dig nära.
Åtminstone veta att du är ok.

Men därför undrar jag så snart; Vad tänker du?

Ovissheten gör mig galen.
Fruktar de värsta.
Fast jag någonstans litar på vad du sagt, känner jag mig i underläge.
Jag straffar mig själv.
Har jag gått in för hårt?
Det här är så svårt.

Vill alltid hitta facit - Var är vårt?