Som små pusselbitar i hjärnan. Motivet liknar mitt liv på asken. Varje dag rymmer en liten plats. Jag sätter mig ner för att börja lägga. Det är en och annan trasig, jag lägger dom åt sidan. Några är jag tvungen att trycka dit och snart ser jag ett litet barn krypa omkring på ett golv. Apropå golv, märker jag att bordet jag sitter vid är alldeles för litet. jag sprider ut bitarna över golvet. Snart växer en långhårig yngling fram. Är det där verkligen jag ? jag minns. Ett antal timmar springer iväg. Snart är jag ute i trappen och lägger. En man med hund tittar ner på mig. han suckar, han vet. Jag ser pappa, jag ser mamma, mina syskon, min lärarinna och alla mina vänner. Det blir natt och jag lägger mig en stund, märker att jag redan är halvvägs bort mot staden. Även över motivet. Jag vaknar några timmar senare och befinner mig vid ett vägskäl. Där går vägen krokig. Jag kastar ett öga på de trasiga bitarna. De måste också få plats i pusslet. Jag behöver lim så att också hon jag älskade så mycket får plats. Huset vi bodde. Där invid havet som ej finns mer, där de fyllt cement och rest framtidsplaner och plats för mänskligheten att leva i. Pusslet börjar lägga sig. Jag vänder tillbaka hem och tänker. Tänker att livet passerar sin revy. Att bitarna ska få vila tillbaka i asken.