Jag hatar mig själv ibland.
Lyckas inte genom föra det jag ämnar utföra.
Av min lättja att skjuta upp, till nästa dag.
Då dagen slår upp sitt leende mot världen.

Det blir som att försöka bestiga den brantaste
del av bergsväggen utan förberedelser utan utrustning
är det dömt att misslyckas.

Men när min tjurskalighet tar vid,
blir detta möjligt men till vilket pris
halvt blåslagen krossade revben och brutna drömmar
Jag ger mig aldrig fast jag bör ärr efter ärr,
på kroppen som runor ristade länge länge sedan.

Jag är som en öppen bok där bokstäverna dansar om kull varandra
De är i strid med allt och alla på den yttre front linjen .
Där jag ylar mitt sista skrik mot månen fast den inte ser mig.