Jag brukade tro att jag var
nån sorts luffargrabb
Ingen kunde hejda mig
jag var alltid för snabb

Jag gillade att springa och gå 
Inget fick mig att stanna och stå 

Toker kallade dig , en vinterdag, Snövit 
när vi offrade i skålgropen på Altarstenen
Senvinterns mark var hård, kall ovh vit
Rött vin med kärlekens färg som blodet i venen 

Jag lät dig ta med mig till ditt hem
Du var mer än jag drömt om att få 
Fick mig att stanna, även att stå 
Kärlek sparad, visade till vem

På en vild och krokig väg, 
fylld av folk utan "deg", 
är det svårare att ta, än att ge 
Där sökte jag mina drömmarnas allé 

Du har ögon som en katt 
Vänta en liten stund till 
Du är ju min största skatt 

Det räcker längre... en liten stund till 

En liten rullande sten, 
som var vilse i enslig skog, 
kände att timmen var sen 
Det var då som din kärlek slog 

När cancern kom var jag den räddande ängeln
För mig var du en god älva
Boine fick kyssa dig under mistelstängeln
Nu får vi rädda oss själva

So long min Kia
Tid att skratta, gråta, gråta
och skratta åt alltihop igen
Du får skratta och förlåta !