In på redaktionen stormade en äldre man, gormandes och svängde runt med sina jättelika händer. Mannen var känd och mångårig prenumerant på lokaltidningen. Journalisten som fick ta första smällen av okvädet ropade efter redaktionssekreteraren.

Chefen var snabbt på plats och undrade stillsamt, för att lugna ner mannen, hur han kunde hjälpa till. Mannen svarade upp och meddelade kort att prenumerationen efter nästan 50 år skulle avslutas. Redaktionssekreteraren, suckade djupt, situationen var inte helt ovanlig, ställde så frågan varför?

Jo, svarade mannen, det som publicerades på lokalsidan idag angående en 50 årig kvinnas födelsekalas är för jävligt. Själv stod jag strax intill som om jag bevittnade ett drama, en scen tagen ur Arnold Weskers produktioner.

Mannen fortsatte inför en förstummad redaktionssekreterare, fler journalister hade nu närmat sig arenan. Situationen började nästintill nästan gå överstyr.

- ”Ni skrev i tidningen om ett födelsedagskalas – en kvinna fyllde 50 år – många gäster och det blev tydligen lite blött.” Grannarna klagade på oväsen och ringde polisen. När polisen var på plats såg de en kvinna naken, tydligen på köksbordet dansande under ljuset av kökslampan. Kvinnan var berusad, helt naken, musiken flödade, hon var som sagt naken och därtill hörselskadad och kunde inte riktigt uppfatta applåderna för dansen. Polisen ingrepp och försökte stilla denna ”inofficiella” tillställning. Bråk uppstod, utanför på gården tvingades polismännen sätta handfängsel på kvinnan och upptäckte därmed hennes 2 hörapparater. Alla stillade sig, dock inte den journalist som lockats till ingripandet via dåtidens polisradio.

I artikeln beskrevs ingripandet – ” Kvinna gripen naken för fylleri och förargelseväckande beteende endast iförd hörapparat”. Detta var vad den besökande prenumeranten reagerat över.

Då såg jag att mannen hade 2 hörapparater, därav hans kraftiga reaktion.

- ”Lyteskomik skrek mannen.”

Själv drabbades jag av en kraftig skattattack.

Mannen vänder sig mot mig och skriker; ”vad skrattar du åt?
Inget svarade jag snabbt – jag gråtskrattar över polismännens dåliga omdöme att titta genom köksfönstret…

Mannen lät sig nöja och lämnade redaktionen utan att ha sagt upp sitt abonnemang.
Redaktionssekreteraren drog en lättnandes suck och tittade forskande på mig…
Rummet tömdes snabbt.

Sensmoral: ”Skrattar först som sist”!