Det var inte rastlöshet eller mörka demoner som fick mig vaken denna sena nattatimma. Kanske var det tankarna som grott efter krogägarens upplysning om att krigsskepp allt oftare ankrade utanför bukten eller kanske var det av ren längtan. Förmodligen båda eller något annat men det spelade ingen roll, nu var jag vaken och drog på mig stövlarna.
Vägen till kajplatsen visste jag sedan innan men försökte minnas alla smådetaljer så att jag inte i mörkret skulle trassla in mig i fiskarnas nät eller trampa i luften och falla ner vid ett kajslut. De uppsatta lycktorna var knappast till hjälp, satte bara mitt mörkerseende ur spel, så jag blundade.
Jag var nu framme där skeppet skulle vara och innan jag öppnade ögonen la jag min hand försiktigt på relingen som för att känna på hennes puls och tillstånd. Reparationerna hade varit omfattande. Både bottestocken och kölsvinet hade tidigare åsamkats allvarliga skador och i princip varit tvungna att bytas ut.
Jag öppnade ögonen, höjde min blick och såg masterna i sihuett mot stjärnhimlen.
Det bådade gott.