När skall jag börja lyssna
på mina egna signaler?
Jag kände att något var annorlunda sist
jag förde det på tal

Precis som i andra sammanhang
med samma signaler
så hörde jag orden
- Nej, det är inget. Det är bara...

Skrattet finns kvar som ett minne
När jag blundar så håller vi om varandra i butiken
När jag öppnar ögonen, står jag ensam i kylan
Minnet ler blygt, och själen stänger ner igen

Träden vajar i vinden
bilarna åker förbi
Jag har lärt mig det
Livet går vidare

Fötterna är bortslagna
men jag slår inte i golvet
Vill inte såra
Det är bara tomt

Utanför strålar solen
men den värmer inte mer
än den jag ser
i amerikanska filmer

Vågar inte vända mig åt något håll
Hur jag än gör så blir det att jag sårar
Jag som bara vill stödja och klappa
Står blickstilla i hopp om att vinden skall pasera

Inser att livet är så stort
men det finns inte plats för mig
stänger ner känslorna
blir återigen en marionett

- Vem tror jag att jag är egentligen?
- Varför skulle jag ta plats?

Vill inte äga
vill dela
sitter ensam
med utsträckt hand

Säger \"Hej!\" till mig själv igen
medans Peter Pan sjunker ner på min axel
och John Blund sätter sig tillrätta i mitt knä
Tysta sitter vi där, och väntar på vinden



Men idag är det vindstilla