Det jag alltid ska minnas efter besöket på akuten är uttrycket i deras ögon; uttrycket av lätt löje när du, min 76-årige anhörig, har önskemål om att bli inlagd. Den där värderande blicken, som avslöjar var du egentligen hör hemma; nämligen i ditt eget hem. För din snabbsänka har vänt neråt sen igår; från 107 till hela 79! (Normalvärde < 3 mg/L)
Och när jag säger att jag inte kan ta ansvar för dig i hemmet möter jag den på nytt; den där blicken, som gör det meningslöst att påpeka att du under de senaste åren haft 7 infektioner i urinvägarna, varav 5 resulterat i blodförgiftning. Att du, förutom obotlig prostatacancer och bipolär sjukdom, har en njurskada som gör vätske- och elektrolytbalansen extra svår att kontrollera i värmeböljan. Att du tacklat av och att jag vaknat av att du fallit i sovrummet mitt i natten. Att det tagit en förmiddags telefonerande att få till stånd ett besök av hemsjukvården för provtagning (eftersom du inte orkat ta dig till vårdcentralen och inte är inskriven i hemsjukvården). Provresultaten, som efter uppmaning från en av dina specialister, resulterat i detta besök på akutkliniken. Att varken kommunen eller någon från dina fyra medicinska specialiteter, utom vårdcentralens läkare, kom till den samordnade individuella vårdplanering, som vi försökte få till stånd för 2 månader sedan. Att jag inte orkar.
Det är det här som är värst hos dem. Hållningen. Att inte verka kunna ta in det jag försöker förmedla till dem. För det enda som finns är det de ser. Och vill se. I undersökningsrummet. Just då.
Och någonstans vet jag, liksom de, att förklaringen till att de väljer att skicka hem dig istället för att lägga in dig för utredning och behandling inte avgörs av vårdbehovet. Utan av tillgängligheten på vårdplatser och därmed av regionens ekonomi.
Och som den duktige patient du förväntas vara, tar du din säng och går. Du är naturligtvis välkommen tillbaka om du blir sämre!
Hans Rosling sa en gång, apropå sitt arbete i Afrika: Att det fanns bristande medicinska resurser kunde patienterna i viss mån acceptera, men det fanns något doktorn aldrig fick fela i: Bemötandet. Brast detta kom patienten inte tillbaka.
Och det kanske är det som är meningen. Att inte komma tillbaka. Multisjuka äldre människor verkar mest vara till besvär; en besynnerlig avart, som nästlat sig in i den svenska sjukhusfaunan.