Göran Persson blev vid ett tillfälle tillfrågad vilken som var hans favoritkaraktär bland Astrid Lindgrens figurer. Jag minns inte om han motiverade svaret, men Emil i Lönneberga var hans favorit. Själv vet jag inte vilken av Astrids figurer jag gillade bäst, kanske var det Skorpan, men Emil kunde jag mycket väl associera till. Varje gång mina föräldrar blev arga sprang jag och gömde mig. Jag minns att jag önskade att jag också hade en snickarbod att fly till.

Mitt första minne i livet var när jag var ungefär två år. Jag hade en pottstol med en potta i. Vid ett tillfälle var jag verkligen kissnödig och såg till min stora förskräckelse att pottinsatsen var borta. Jag minns att jag för min inre blick såg den vanliga toaletten framför mig. Men hålet var alldeles för stort och jag var rädd för att ramla i toan. Samtidigt kände jag mig förtretad över att min familj tyckte att jag var liten och dum. Resolut satte jag mig på toastolen och lättade på blåsan. Var jag så dum så fattade jag naturligtvis inte heller att det måste vara en potta i toastolen. Ångesten bröt emellertid ut när jag såg rännilen av kiss som rann längs med golvet. Mitt nästa minne bestod i att jag hade väldigt ont i rumpan och kände mig kränkt över att jag tydligen inte var för dum för att förstå vad jag hade gjort. Sista gången jag utsattes för fysisk bestraffning var när jag var nio år. Märk väl att jag vanligtvis hann fly innan någon fick tag på mig. Denna gång var det tyvärr inte lika lyckosamt. Hela familjen satt vid middagsbordet. Av någon okänd anledning säger pappa till mig att om jag välter mjölkglaset så får jag stryk. Det var ju inte precis så att jag brukade välta mjölkglas. Men av någon anledning var jag nu så klumpig att jag råkade stöta till glaset när jag skulle ta det. I vanliga fall brukade jag hinna fly, men denna gång förlorade jag en sekund då jag desperat försökte rädda upp mjölkglaset igen. Pappa grep mig i flykten i nacken och gav med andra handen ett rejält dask över rumpan. Det var sista gången han bar hand på mig, men skräcken för bestraffning fanns alltid kvar.

 Min bild av föräldrar var att de var personer med oinskränkt auktoritet som man skulle frukta. Inte desto mindre var pappa snäll och jag inte bara respekterade honom, utan även älskade honom varmt. Det var egentligen mamma som skrämde mig mest. Hon hade ofta hysteriska utbrott, var mycket kontrollerande och krävde att jag skulle ställa mig på hennes sida då mamma och pappa bråkade. Jag försökte verkligen älska mamma, men hon å sin sida var en person som inte hade förmågan att älska. Mamma ville äga.

Även när jag flyttat hemifrån var jag rädd för mina föräldrar. Jag mådde dåligt av att besöka dem och mina besök tunnades med tiden ut allt mer. När jag träffade min dåvarande man vågade jag inte ens nämna något för dem. På något okänt sätt fick mina föräldrar ändå till slut reda på att jag gift mig och jag minns telefonsamtalet där pappa hade ringt upp och sammanbitet sa "jag hörde att du gift dig." Än idag vet jag inte vem som hade skvallrat och min dåvarande bedyrade att han inte alls hade varit i kontakt med min familj.