Uppspelta och välkomnande barn,
Springer fram till min dotter på dagis.

De är glada och fulla av liv. Kramar om henne. Det är varmt. Hjärtligt och ärligt. Det är mänskligheten när den är som bäst.

När den brinner av glöd och går i rätt riktning. När den är fri och ren.

Kort därefter går jag ut i regnet och rusket. Det gråa. Det turbulenta.
Mörkret. Det kompakta
Den vuxna världen.

Som är så hård och annorlunda. Fjärran från ett varmt dagis.

Och

Som väntar dessa barn när de växer upp.

Jag vill

Egentligen

skrika ut

min uppgivenhet och frustration
men det är ingen som lyssnar.

Och jag får inte fram ett pip.

Livet går bara vidare

Galenskapen

Likaså

Jag är blott en temporär, värmande filt

I min dotters utveckling mot något okänt.

Ett sandkorn i universum.