Jag står på tröskeln till ditt hem.
Jag vill inte gå in.
Jag vill inte andas in
det lilla som finns kvar.

Vi går på led med brutna ryggar,
varannan hand knuten kring hö.

Det luktar ruttet kött,
men det är inte du,
inte än.

Jag lägger bröd på ditt bröst för råttornas skull
och någon knackar mig på axeln,
säger
”Här är de nu.
De jämna mellanrummens vattentortyr.
Allt som aldrig blivit sagt kommer ligga kvar,
under tungan,
växa större,
växa fast.”

Vi läser i din dagbok,
fast man inte får.
Och jag kan erkänna det nu,
att fast man inte får
har det funnits stunder
jag önskade dig död.