Förvisso blåser det kallt
Och träden står alltmer nakna
I mörkret kan skönjas allt
Och ångesten får mig att vakna

Förvisso längtar jag bort
Från stormens  vassa öga
Och ljuset syns alltför kort
Och tystnadens ljud för höga

Men blåsten skapar musik
Och friskt biter kölden i kind
Och rymden är fylld av mystik
Jag andas november vind

Och månen är vackert rund
Och lyser förundrat skönt
Jag stannar beskådar en stund
Min vandring blev rikligt lönt

Så tänder vi ljus och ber
Men mörkrets mening känner
Att vårens under sker
Då mörker är ljusets vänner