Anticimex var precis här och kollade min lägenhet med en spårhund. Stella var jag tvungen att skyffla bort till en bekant. Hon är Sverigedemokrat och gillar inte sin egen art. Vi fick sitta ute i trapphuset medan Anticimex gick igenom lägenheten med hunden. En granne hade fått sin lägenhet sanerad för vägglöss och efter en dryg månad ansåg Anticimex att tiden var mogen att kontrollera resten av lägenheterna i uppgången. Vi hade inte vägglöss. Jag kände en enorm lättnad över att slippa få lägenheten sanerad och möblerna flyttade till Anticimex frysrum för att få väck ohyran.

Det finns saker som aldrig bör berättas. Kanske kan man berätta och låtsas som om det egentligen aldrig har hänt. Kanske hände det aldrig, även om jag önskat det. Kanske vill jag berätta som om det hänt för att skildra hur jag känt? Oavsett så finns det tabun så heliga att även om det sker så talas det aldrig om dem. Vägglöss vet jag inte om de hör till den kategorin, men vissa saker hör verkligen dit. Saker som att Miriam fick reda på att Lena och hennes syster blivit sexuellt utnyttjade av sin pappa under uppväxten och saker som att gräva upp en urna.

Jag tänker på gravskändning och funderar på om att gräva upp en urna också räknas som gravskändning. Men om den man älskat mest i världen aldrig ville bli begravd i Sverige, utan i sitt hemland? Är inte det också att skända? Eller gjorde jag det delvis för att jag åtminstone ville göra nånting när jag stod där helt maktlös inför mina systrar? När de körde över mig vid arvsskiftet och inte ens polisen reagerade på mina polisanmälningar, vad gjorde det då om jag gjorde något som ingen ändå någonsin kommer att få veta något om? Vad gjorde det att jag grävde upp min pappas urna, återställde sanden så inget syntes och tog med mig krukan hem till pappa? Vad gjorde det att jag grävde ner blommor vid graven och grävde så djupt fram till skymningen att urnan slutligen blottades? Ingen såg något, ingen vet något, men själv vadade jag i ångest över att bli upptäckt eller att behöva gå hem så sent att kyrkogården endast skulle gästas av mördare och satanister?

Om ingen vet att jag tog färjan, om ingen vet vad jag bar med mig, även om jag drabbades av en sådan ångest att urnan var på vippen att dumpas i Östersjön från färjan, om ingen vet att jag tog mig till en av min pappas hemlands vackraste kuststäder, där graniten är rödaktig och klipporna hala. Om ingen vet att jag befann mig vid pappas barndoms lyckliga strand och där dyrkade upp urnan och lät askan spridas längs pappas älskade vidder. Om ingen vet, utom pappa och jag. Är det då ett brott? Jag vet inte, men friden jag kände över att vara ett med pappa och vinden och klipporna och havet viskade till mitt hjärta att jag äntligen låtit pappa få känna lycka. För att han fanns i min närhet, där bland klipporna och vinden, det tvivlar jag inte på ens i de mörkaste av stunder.