Ibland flashar minnen förbi som korta ögonblick som etsar sig fast. Minns jag så mycket av min uppväxt? Egentligen inte. Beror det på hur den var? Ärligt talat vet jag inte. Vad är förträngt och vad är bara enkelt glömt och gömt? I mitt elände kände jag mig oändligt ensam. Mina äldre syskon såg jag nästan aldrig till och naturligtvis pratade vi inte heller då om vår situation. Vi flyttade från lägenhet till villa när jag var 6 år. Lekis hade varit en mardröm och jag längtade till villan. Jag minns att pappa tog mig till platsen där villan skulle stå, pekade på en bit öde mark och berättade för mig att där skulle villan byggas.

När vi flyttade in var inte villan klar. Källaren hade inget golv, klinkers saknades i köket, badrummet hade ännu inte fått upp alla träskivor. Jag tror golv saknades på övervåningen. Allt var kaos. Oändligt med lådor och kassar stuvades in i villan. Pappa skulle ha gjort färdigt villan, men blev kroniskt sjuk. Knappt något blev upppackat och vi levde bokstavligt talat i en enda stor röra. Mamma var samlare och vid flytten fanns ingen plats för alla grejor, trots att vi flyttat från lägenhet till villa. Jag tänker mig att vi måste haft ett oändligt källarförråd när vi bodde i lägenhet. Vad jag minns var lägenheten i ordning. Ja, min äldsta syster bodde i en röra i sitt rum, men för övrigt vad jag kan minnas, var det städat.

Som vuxen är jag väl bekant med begreppet samlare eller hoarders som det heter på engelska. I DSM, manualen över psykiatriska diagnoser, står samlare med som en särskild diagnos. Tidigare stod samlare som en undergrupp till tvångsbeteende.

Ett minne som flashar förbi är när några klasskompisar pratar om en annan klasskompis. Jag hör ord som alkoholist och självmord. Mitt i all denna tragik som klasskompisarna talade om kände jag ett sting av avund. Alkoholism var så påtagligt. Folk kunde prata om det, klasskompisar kunde prata om det. Det fanns en förklaring till misären och det var alkohol. För mig fanns ingen förklaring. Mina föräldrar var annorlunda och konstiga trots att ingen drack en enda droppe alkohol. Jag kände mig oändligt ensam och trodde också att jag var det. Då förstod jag inte att alkohol i sig inte var svaret. Alkoholmissbruk fanns förmodligen på grund av andra underliggande problem. Men det förstod jag inte då, att alkoholism var ett symptom. För mig hade det varit en förklaring som gjort att även jag hade kunnat känna mig delaktig i de hemlighetsfulla, viskande samtalen som fördes om andra kompisars misär. Misär var också kopplat till relativ fattigdom. Mina föräldrars fina villa skulle aldrig någon socialtjänst gå nära och ingen visste vad som rörde sig innanför dess fasad.