Det finns en pjäs, Arsenik och gamla spetsar, som fascinerat mig mycket. Egentligen är det en absurb komedi, men som allom välbekant handlar ofta komedier om det största allvaret. Det handlar om vår rädsla, vår fruktan och våra fobier. Arsenik och gamla spetsar tycker jag handlar om rädslan för det genetiska arvet. En ung man upptäcker att hans gamla släkting roar sig med att förföra äldre män och sedan ta dem av daga. Jag uppfattar det som om delar av hans fasa inför upptäckten handlar om ångesten över att vara släkt med dessa dårar. Kommer han själv att bli lika galen som dem? Lättnaden blir därför oändlig för mannen då det uppdagas att han i själva verket är adopterad och alltså inte på något sätt är besläktad med dessa galningar. Jag undrar om jag omedvetet kände samma sak som liten för jag minns att jag kunde drömma att jag i själva verket inte var mina föräldrars barn, utan adopterad. Drömmar avslöjar många gånger våra innersta drömmar eller mardrömmar.

Vår nutid är alltmer kliniskt avmystifierad och avromantiserad. Vi kategoriserar och etiketterar och andrafierar. Naturligtvis har vi gjort det i alla tider. Linné systematiserade växter och djur och år 1758 publicerade Linné verket ”Systema naturae” som delar upp människosläktet i olika raser och med dem olika kriterier. Europeerna var t ex vita, snabba, smarta och sangvinska. Aferna var svarta, långsamma och försumliga o.s.v. Även om denna syn i stort förpassats till historieböckernas mörka dynghög finns dagens variation istället att återfinna i ett svenskt partiprogram som indelar människor i essenser d.v.s något grundläggande, oföränderligt drag som antingen ligger djupt i våra gener eller som tidigt utformat oss som individer genom den kultur vi vuxit upp i. Att vi är individer med en fri vilja som ständigt utmanar vår egen identitet i ljuset av de möten vi har och de erfarenheter vi gör i livet existerar alltså inte för människor med denna uppfattning. I viss mån kan jag personligen hålla med om att genetiken och vår uppväxtmiljö påverkar oss till att bli de personer vi till sist blir, men samtidigt är livet en resa där vi kan medvetandegöras om vårt förflutna och hur det påverkar oss. Denna medvetenhet krävs för att vi ska nå den insikt som behövs för att vi som individer ska förändra oss.

När jag skrev att vi idag kategoriserar och etiketterar och andrafierar så tänker jag på kliniska diagnoser. Du kanske är bipolär, schizofren, lider av posttraumatiskt stresssyndrom (pts) eller har någon neuropsykiatrisk diagnos (npf) som ADHD eller autism et.c. I den stad som jag idag räknar som mitt hem residerar även Björn Gillberg, omdebatterad banbrytare inom autismspektradiagnoser. Kanske beror det på hans hemvist att vi idag har obligatorisk screening av alla småbarn på BVC här i stan?

När min äldsta dotter var liten existerade knappt diagnoser. Antingen var man en bra förälder eller en dålig förälder. Vilket man var hängde i hög grad ihop med barnets beteende samt socioekonomiska förhållanden. Att vara ensamstående mamma med ett annorlunda barn betydde bara en enda sak; jag var en dålig mamma.