Vi var åter hemma. Semestern var förstörd. Vi gick tillbaka till vardagen. Amanda skulle börja fyraårsverksamheten på förskolan till hösten. Vi var en vanlig tvåbarnsfamilj, men ändå inte. Mitt fokus hade legat på Emelie som hade fötts prematurt och nästan inte klarat sig. Första gången jag fick hålla henne ordentligt hade hon slutat andas. Eftersom hon var uppkopplad med slangar såg sköterskan vad som hände och började skrika. Jag minns fortfarande hur hon skrek. 

- Syrgasmask, det ska finnas en syrgasmask vid sängen. Det finns ingen syrgasmask. 

Jag minns hur jag gick ut ur rummet, uppgiven. Det fanns inget jag kunde göra. Hon skulle dö. Jag gick in till föräldraköket där Pekka satt. Tonlöst fick jag fram att Emelie slutat andas. Jag orkar inte mer, sa jag. Du får gå. 

Emelie överlevde. Sköterskan berättade att narkosläkaren räddat hennes liv. Min bebis fick komma tillbaka till IVA. Ingen förstod varför hon slutat andas. Till slut kunde läkarna se att Emelies hjärta kunde rusa upp i puls. Jag fick veta att hon hade för många nervtrådar kopplade till hjärtat. Hon skulle ges Lanoxin under ett halvår och sedan få bära EKG-utrustning under ett dygn för att kolla om hjärtat var ok. I de flesta fall växte problemet bort. 

Kanske var det tack vare den kris jag gick igenom som gjorde att jag lärde mig känna tacksamhet och att aldrig någonsin ta mina barn för givet? Kanske bara den som förlorat sitt barn, eller som jag, som nästan förlorat sitt barn, kan förstå?