Det var i mitten av augusti, någonstans mellan eftermiddag och kväll. Dagen hade varit riktigt varm och kvällen var inbjudande med sin behagliga temperatur.

Jag var precis hemkommen från jobbet. Ganska slutkörd faktiskt, men inte alls i jämförelse med Pekka. Han såg alldeles förstörd ut. Amanda var helvild. Skrek högt och sprang outtröttligt fram och tillbaka i lägenheten. Leksaker var utvräkta överallt. Amanda var mitt starka, bråkiga barn, Emelie mitt lugna, sköra barn. Jag sa åt Pekka att gå till gymmet. Själv gick jag in i köket och plockade med disken.

Det var mycket jag undrade över med Amanda. Hon var otroligt intelligent och klarade att spela Mulle Meck på datorn som treåring, trots att åldersrekommendationen låg på sex år. Jag oroade mig över hennes skolstart som skulle börja inom kort. Amanda hatade verkligen att ha kläder på sig. Hon skrek hjärtskärande när jag försökte sätta på henne kläder precis som om det gjorde ont. När kläderna väl var på slet hon av sig den och sprang runt i bara trosorna. Till slut gav jag upp och lät henne vara ifred som hon var när vi befann oss i hemmet. Hårborstning var också något som inte funkade. Amanda skrek och sparkades bara jag kom i närheten av hennes tjocka hår med borsten. Under flera år kom det närmast att urarta till rena slagsmålen när jag försökte få ordning på hennes hår. För vilken mamma ville släppa sitt barn till skolan med håret i ett enda trassel? Bara vad som skulle anses vara en dålig mamma. Även om Amanda officiellt  hade blivit blöjfri vid tre års ålder kissade hon ändå ofta på sig. Faktum är att detta problem varade ända fram till lågstadiets slut. Det var som om Amanda inte riktigt kopplade mellan att vara kissnödig och nödvändigheten att gå på toaletten. Jag minns att jag såg Amanda knixa med benen på ett sätt som riktigt visade hur kissnödig hon var. Snabbt var jag på Amanda och sa åt henne.

- Men du är ju kissnödig Amanda. Gå in på toaletten!

När jag var ute och gick med Amanda och Emelie släppte ofta Amanda taget om barnvagnen och rusade iväg. Det var många gånger under sin uppväxt som hon helt oprovocerat bara sprang iväg. Jag undrade om hon såg det som en lustig lek att gömma sig medan jag och hennes pappa förtvivlat sprang runt och letade efter henne. Plötsligt kunde hon obekymrat dyka upp från ingenstans efter att ha varit försvunnen en timme och när vi frågade henne sa hon bara att hon inte hört när vi ropat.

Kompisar var inget hon hade. Trots att vi bodde i hyreshus med en stor gård med massor av barn var kompisar ingenting som intresserade henne. När något barn glatt hejade på henne tittade hon snarast bort och behandlade denne som luft. Generat sa jag åt Amanda att hälsa tillbaka till dem som sa hej. Till slut fick jag som vana att agera Amandas röst. Var det ett barn som hejade så var det jag som mamma som hejade tillbaka.

Naturligtvis förstår jag att det finns vuxna som såg på oss föräldrar med misstänksamhet. En kvinna som bodde i samma hus som oss och också var arbetskamrat med min äldsta syster anmärkte kyligt när jag vid ett tillfälle sprang och letade efter Amanda att hon ofta sprang ifrån mig. Jag förstod av hennes ton att hon var övertygad om att vi behandlade vår dotter illa och skamset uttryckte jag att Amanda sprang ifrån oss helt utan anledning. Det var precis som om Amanda ville motbevisa Bowlbys anknytningsteori.

Disken var färdigdiskad när jag hörde skrik. Amanda hade stängt ute lilla Emelie på balkongen. Vi hade en stor balkong med höga räcken som barnen såg som sitt extrarum på sommaren och ofta var ute och lekte på. Att skrämma lilla Emelie var emellertid inte ok och jag kände i all min trötthet hur jag riktigt kokade. Resolut tog jag ut Amanda på balkongen och stängde dörren. Om inte annat skulle hon få smaka på sin egen medicin. Jag gick in i köket och torkade disken medan jag höll ett öga på Amanda. Amanda var inte rädd. Hon var tjejen som inte kunde känna rädsla. Men förbannad kunde hon bli. Urförbannad. Resolut tog hon tag i sopborsten på balkongen och slog med på dörren samtidigt som hon illtjöt av ilska.