Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Arvet: 35. Miriams identitet

Ibland får man bara bestämma sig för en identitet. Det har Miriam gjort. Visst kan Miriam vara känslig för vad andra människor tycker om henne, men innerst inne har hon sin grundtrygghet. Hon låter sig inte definieras av vad människor tycker om henne. Hon ser sig som definierad av Gud. Miriams Gud är en konstruktiv Gud. En människa är nästan en Gud och utvecklas både i detta liv och nästa mot perfektion. Att håna mormonism är inte speciellt svårt. Speciellt inte för en svensk som lever i det  sekulärreligiösa landet lagom och lyder under de motsvarande tio Guds bud som benämns jantelagen.

Jag bestämmer mig för att tycka om Miriams religion, trots att jag inte tror på den. Ibland när jag lyckas hålla låg profil,  och bara lyssnar till de brottsstycken av sin religion som Miriam då och då förmedlar till mig kan jag till och med tycka om hennes religion, som en tankeväckande fabel med ett nog så viktigt budskap.

 Som de flesta svenskar är jag döpt i Svenska kyrkan. Konfirmerad också. Själv ville jag inte, men mamma uttryckte snabbt den nödvändiga sanningen.

- Tänk på släkten. Vad skulle de säga om du inte konfirmerar dig?

Så jag gjorde det för släkten och hatade varje minut av själva konfirmationen. När jag fyllt lite över tjugo år gick jag i hemlighet ur Svenska kyrkan. Det kändes som en lättnad när jag till sist hade lyckats skrapa ihop en tredje namnunderskrift som bekräftade min önskan att utträda ur denna svenska institution.

Miriams religion tilltalade mig. Officiellt gjorde den det inte. Misstänkte jag en  proselyterande ansats hade jag redan alla motargument klara. Den om feminism och kvinnoförtryck var lite svår. Trots att jag visste att kvinnor i Miriams kyrka gärna var hemma med barnen när de var små så visste jag också att andelen högutbildade kvinnor var hög. HBTQ fungerade bättre. Jag berättade om min morbror, hur jag upplever att han förtrycktes. Varför kunde inte han fått leva öppet med sin kärlek? Miriam lyssnade, nickade igenkännande och höll med.

- Visste du att homosexuella hade lägre ställning i förintelselägren än judar?

Det kändes grymt att för Miriam komma med denna jämförelse, men jag ville få henne att förstå, förstå vad jag höll emot organiserad religion.

- Jag vet det. Nazisterna märkte sina fångar med trianglar. För oss judar var det två trianglar som utgjorde en Davidsstjärna, för homosexuella var det en rosa triangel.

Miriam kunde sin historia. Jag tror också att hon reflekterade mer än jag över frågor som hon blev kritiserad för.

-Jag tycker såna här frågor är svåra, men det viktiga är att vi alla har en fri vilja och själva väljer hur vi vill leva våra liv.

Miriam såg allvarligt på mig medan hon uttalade denna för henne så grundläggande doktrin. Jag funderade över hur mycket av oss som är fri vilja och hur mycket som är genetiskt och socialt arv. En sak höll jag emellertid med Miriam om. Den om arvssynden. Mormoner tror inte på arvssynden. Luthers mörka lära som i århundraden svept in Sverige i skuld och skam är ersatt av en positiv människosyn där varje människa föds god, utan synden från förfäderna ända ner till Edens lustgård släpandes efter sig som en tung boja.

På liknande sätt ser judarna på tillvaron. Den judiska traditionen ser människan som moralisk,  någon som är fri att välja och ta ansvar för sina handlingar. Moralisk frihet får mig att tänka på Sartre. Man är dömd till frihet. Samtidigt är vi formade av våra förfäders gener och vårt sociala arv. Något som Miriam delar med många av sitt folk är depression. Traumatiska upplevelser påverkar drabbade personers gener och leder till depression för efterkommande generationer.




 









Prosa (Roman) av Jeanne-Marie
Läst 36 gånger
Publicerad 2018-11-15 19:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jeanne-Marie
Jeanne-Marie