När jag kommer hem från Black Friday bär jag en äkta plastpåse med två hekto broccoli, 44 kilo ångest och en huskur med ingefära som man blandar i.

Hjälper eller stjälper den, är det vänster eller höger för att hitta hem? I riktning mot ingenting fortsätter jag trampa, i mitt helvetes mörker behövs nånting mer än voltaren och ficklampa.

Prövade ut glasögon mot huvudvärken. Brillorna hjälpte fan inte ett skit eftersom jag redan visste att dålig syn aldrig var min anledning att gå dit.
Var bara ute efter ett samtal och kanske lite beröring från en normalt funtad individ, som dessutom ville ge av sin omsorg, medkänsla och sin dyrbara tid.

Varje kväll skriver jag avskedsbrev till nära och till kära, det känns väl bra antar jag att vara lite  förberedd ifall mitt blod slutar pumpa just här just ikväll. Ber stilla böner om att stilla få somna in i sömnen det skulle va exakt vad jag behöver.

Vissa sällsynta dagar ser jag ett blygsamt ljus i min undervattenstunnel. Ett barns genuina leende eller en kollegas sympatiska överseende. Såna småsaker räcker för att kasta gårdagens brev. Det blev ingen permanent sömn, det blev bara vad det blev. Fattigt.

Ett bekant ansikte som jag känner på ytan och stöter in i ibland tyckte jag skulle knappa numret till psykavdelning akut efter ett häng häromdagen. Var kommer du ifrån tänkte jag och vad lever du för liv, tyckte ändå dagen i stort kunde klassas som fin och ganska positiv.

Det är så olika det där hur man ser på vad som är och vad som inte är. Livet. Vad som funkar vad som inte vad som sätter sig på minnet. Hur överlever du dina dagar, hur hanterar du din mörkaste skit när ingen ser och ingen ens beklagar?

Ska skriva bok en dag, blir ingen bok idag men det blir en dag. Mina 400 blanka ark blir mer läsvärda än alla skitnödiga pretantioner som har bajsats fram från en kvinna som är självständig och stark. Camilla Läckberg till exempel, befria oss från din jävla pisslitteratur. Det är så orkeslöst uselt att ingen ens orkar bli sur.

Dagarna är som dom är nu. Alltid fem centimeter från min tåspets till strumpans slut. Hasar i sidled i kommunalt tempo. Törstar efter bekräftelse och uppmärksamhet, måste vara ärlig med det. Men optimisterna på Tinder äcklar mig mer än vad jag först kunde se.
Alltid ett leende på läpparna hur fan är det möjligt, jag vet ju att du ljuger din jävel lägg av med det du smutsar ner din själ ärligt.

Vill ut och träffa folk men är rädd för folk, min sociala kapacitet är inte direkt brännhet, tror nog jag blir hemma ändå och stirrar på barskåpets mjuka handtag och undrar varför alkoholismen alltid spelat på mitt lag. Vi hatar varandra och kanske är det en bless va vet jag. Mer vodka än blod i ådrorna är oavsett vad ett alternativ vareviga dag.

Det är november nu och solen är på solsemester långt bort från oss som behöver den som mest. Det är ingen dålig resa den gör, minimum sex månader kvar av maxpuls för att framkalla en konstruktiv tanke speciellt med tanke på löven på marken som går i bräschen när det gäller att lägga sig platt och ge upp. Maj månad är en utopisk tid och att försvinna tills dess kallas inte tidsfördriv utan att sprätta upp handleden i hopp om att äntligen hitta inre frid.

Tittar ut genom köksfönstret klockan kvart över fyra och ser ett större svart hål än på mitt förbannade bankkonto. Mönstret går igen på det sättet, samtidens färg är svart och ni som säger att svart inte är någon riktig färg har nog aldrig känt tomheten ända in på er benmärg.

Klockar in kvällen nu och fyller mitt glas med en häxblandning värdig ett vildsint tonårsdisco. Går igång på peppen som går igång strax innan vätskan löses upp i vrångstrupen. Morgondagen vet vi ingenting om och en jävla tur är väl det, överlevnadsinstinkten är nog det enda som lever tack vare det.