Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En utmaning i läsbarhet, håll tillgodo.


Julutgjutelse och en giltig sanning

 

 

Det var då, när ljusen skulle stöpas och det röda förmås att rulla. Ingen kunde veta att sången var varsam trots de slående glasen. I paketen fanns knappar så ömma som beröring. Tassande logik i en barrigt grön kolofon krävde sin legalitet. Ett hur är aldrig ett om, när rushen rinner igenom en röd sak som också är vit och svart. Om rädslan fläckar en tunga ger huden vika i en låda. Sen blir tempus en statusmarkör för ett flammigt förflutet. Men åter till ljusen som skulle. Vem som är lustig en sådan dag avgör varat.  

    Förövrigt kan ett bloss vara gult, sa mamma, och menade en kärnfamilj.

Den glänsande dagen hade alltid ett annat namn eller rum. Det luktade kiss bakom soffan och risgrynsgröt till de överblivna. Ljusen hade armar som veknade en smula grått korvskinn. Smutsen såg aldrig vi.Trasmattor som enkla linjer utan mittpunkt och all ordning skrockande nära men som en ringdans i smör. 

Skriket var sällsamt, liksom den religösa blicken var någon annans. Vi väntade som överblivna lampsken på flingor av skuld, en enda skatt, en havande som vilar. Kanske ett gömsle av socker och vrede. Skäggstubb som ett minne gjorde oss vaksamma. En bock av halm, en luva och Lovikkavantar som emblem för frid. Stupar som stearin och sprit till en gammal dansk profet och våra strupar fylldes av strumpor. Kattens spinnande päls.

  – Låt oss lustiga vara, sa morfar, och lyfte upp den.

Skrattande av ohörsamhet lät vi snöänglar bli böcker och begär, aldrig motstånd. Tejp är ett annat ord för längtan är en mistel. Pappa glödgade glöggen, ett tenn sjönk in genom ådror blev snökristaller och kanel. Pepparkakor blev alldeles för självklart och starkt som miljöbeskrivning men rimligt som en förnimmelse. Man måste äta för att försvinna genom brunnar av besvikelse och en liten bro av hopp. Eller att en alldaglig högtid för klassmedvetna ljusslingor är ett tecken på språkförbistring. Orden hittar sina rim. En hel gris är att gråta utan att blöda av ensamhet. Spritsade öron är ett äpple av sorg.

Det enda syftet var maskineriets, en oanad reflex av det allvarsamma och tämjda. Vi trodde på syftet av outgrundlighet och drack must för att tvivel är inte att klaga utan att drunkna i åtrå och avstånd. Vi var barn som trodde att Neil Armstrong var densamme, inte alls så olik som han egentligen var, förbryllande olik alternativet.

  – Varför finns det så mycket onödigt lidande, sa pappa, och stack hål i den kärlek

som endast en moders blick kan uppbringa.

 

När klockan blev tre bröt Benjamin Syrsa tystnaden och vi önskade att tjuren Ferdinand bytte skepnad med Askungen. Tillfället kunde inte lagas av rödtjut och stearinljusen brann. Struvor kan blockera ett annat liv liksom hemkokt kola och ischoklad smakar kritik av det hävdvunna. Vi brände av misstag ett hål i golvet men åt av det döda fettet, slet i senor av livlinor, brunkål och potatis. För vi var tvungna att prisa Gud och skatteåterbäringen.

  – Ät mer potatis, sa mormor och log som en bredbrättad drake är besynnerlig i det långa loppet genom våra kroppar. Ät mer, ät mer, av förtiget och ländryggar fyllda av kopplingar till högar av handväskor och stöveltramp. Det ryckte i handen på morfar när han skållade sig själv och katten. 

Vi åt ris à la Malta på förstubron där stjärnorna tindrade mirakulöst och den hjärtskärande kylan blev en smekning och språkets barriär gav vika. En knäppande stamning i en tomtemask, finkelblek jute röjde inte ens ett ansikte utan svärta. Receptet för årstid deklarerades högre än tidens celibat. Framåtrörelsens peripeti blev ett töande stickspår, en penna blödde skärt som ett domnat hjärta. Då borde vi ha ålat oss men inget mer hände.

  – Ho ho, finns det några snälla barn här, skrek rösten, inte pappas, inte morfars utan golvurets.

Liggande på mage smälte allt samman till en pöl på golvet. Sanningen är den att fönstret var öppet för alla som hade ett sinne, liksom lukten av det ohållbara.

 

Vi rev och slet utan att skuldbelägga, sparade bara de bästa bitarna och doften av sött tidningspapper som färdats över havet i en låda av förväntan. Tomtebloss en oas mitt i högen av brännbart och virkat, något annat var också rött. Vi petade av ömhet i Buñuels öga som skelade skadeglatt. Glädjen var verklig i rummets bortersta hörn fanns jaktspindeln under tröskeln till en annan region. Ett förpackat skådespel, helt enkelt en velodrom. Pappa visade sin sida och morfars ryckande hand. Var mamma var just då minns jag inte, men mormor och en silverglänsande sak bredvid, alldeles bredvid språkets kastmärke. Vi märkte att ett jag gled in helt oförberedda på omfattningen av en hyacint. Vi befattade oss aldrig med begåvning inte ens som ett reservhjul med fem olika livremmar eller klockslag bara lussekatter kan sväljas hela.

 

Tystanden var högre än skriket var blått och blott närvarande som lila.

Allt var ur led, till och med en och annan lösgom låg och skräpade. Inuti skräpet

kunde vi bara förställa oss, för att sen bocka och buga.

 

Mamma kom in i rummet stigmatiserad och liksom hastigt gråtande. Från sömmen i hennes klänningsliv hängde lösa trådar som snyftningar. Hennes händer ritschade över den tomteröda manchestern, och lämnade vita spår. Pappa stod på knä vibrerande med huvudet lutat mot kolofonen i ett annat begrepp. Morfars hand glödde fortfarande, greppet ville sin högtid. Mormor knäckte krakmandel för att mildra tematiken. 

”I ett barns klara ögon bor den, julen är här, i våra mörka länder” Tommy Körbergs röst studsade runt i rummet och väckte känslor vi kanske saknade.

  – Var är Aladdin-asken, sa mamma, vilket betydde att hunden hade rymt och att vi inte längre spelade filipin, vi måste ut och leta.

 

Drivande minusgrader och lika stjärnklart som stunden innan. Irrande ljussken och overaller i bävernylon från en svunnen tid. Mamma hade moonboots och ett glidande rött leende. Våra röster var lika stapplande som det andra, som var om möjligt ännu brunare, sipprande som medvetenhet. Ett förfruset skall i fjärran, i den knarrande natten ekade vår närvaro, nästan som andra barn som också var utan. Att länge är tid visste vi och att fortfarande sträcker sig mellan då och nu. Vi gick på stigen ner mot älven och det ändlösa.

Hunden hängde i vaken med en våldsam tur ändå. Vattnet gav vika för vanvettet.

  – Varför finns det så mycket onödigt lidande, sa mamma, och gled på mage mot vaken. Kanske menade hon något annat även denna gång. Vissa ord glöms aldrig bort, andra sjunker undan som mamma men att hunden frös var också viktigt. 

 

Vi stod där och väntade tills ficklampan slocknade och kramade hunden som verkade svag. Våra tårar hade ingen egen kraft, de frös fast på våra kinder. Vem säger hjälp när allt annat är stumt.

En pulka blev hundens, också en räddning. Vi sprang inte i den andra riktningen och stack våra Lovikkavantar över hundens tassar medan mörkret låg som en barriär över våra ryggar. Vi rörde oss alltså framåt eller snarare tillbaka.Våra tankar som irrbloss, vita och sköra. Vi trodde att det var norrsken vilket vore naturligare. Ett ljus i mörkret följer ingen inre logik. Avstånd var inget för oss, det var det som var närmast vi förhöll oss till, trevande mot norrskenet och månen som log, oss till trots. Köldnariga och pulkans isiga rep som en snara och hundens tystnad. Bävernylonens eländiga ljud som pistolskottet från en köldnupen tall. Det luktlösa i kylan som ännu en förmörkning och tvivel. Alltihop och våra val och mammas. Eländigt sammankopplade, detta var alltså vårt syfte att vara tre noviser, kanande mot det ljusa. Inte över myren med kalla fötter. Kanske skulle vi gå vilse, det var det vi tänkte, trots att vilse är också en rörelse fast åt ett annat håll. Och det var inte sant och det var inte sant att våra ögon tindrade som mest, och snön lyste vit på tall och gran.

 

Våra blankslitna allvädersstövlar gjorde backen svår och hal som det rökta bruna som morfar haft i skägget när Bengt Feldreich sjöng falskt med Benjamin Syrsa och stjärnan i det blå. Vi såg dem allihop, rödtjutande av förmodad och påklistrad glädje helt utan svavelstickor. Hunden var tyst och väldigt tung, men vi hade lärt oss att vara starkare än våra tvivel, och att glömma att jorden var bräddad av hat och lät pulkrepet bli till sår i våra händer. Vi reste oss upp i denna sena timma och såg som sagt att stjärnor kunde glimma.

 

När vi äntligen nådde krönet dansade svarta skuggor och siluetter framför våra ögon för något stod i ljusan låga. De höga furorna liksom hoppade upp och ned tillsynes yra i den virvlande snön, deras grenarmar tycktes peka ömsom uppåt mot stjärnorna, ömsom neråt mot tomten som såg ut att glöda i sin röda dräkt. Han vände sig om.

 

”När sjöarna ligga här frusna och döda, och yrvädren dansa i moar och skog…”

 

Det var morfar och inte tomten som stod på gårdsplanen och sjöng lika vilse och vevande som en väderkvarn med brutna vingar. Lukten av hembränd fasa slog emot oss precis som sotflagor stora som lappvantar träffade oss som drakens piskande svans. Då tindrade våra ögon och morfar gick upp i falsett:

 

” Omkring oss de heligas natt vi förnimma, för dem och för jorden, för himlen och oss, våra stop vi höja, kamrat.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa (Novell) av Kozo VIP
Läst 80 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-12-25 18:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Kozo
Kozo VIP