Där sitter hon framför mig.
Inte speciellt engagerad, verkar det som.
Jag mittemot, på helspänn.
Stel och förväntansfull.
Hon frågar mig om jag kan röra fingrarna.
Försöker, men det går inte.
Känner frustration.
Frustration och förödmjukelse.
Nej, inte längre förödmjukelse.
Inte längre sådan lyx.
Hon tittar utrycktlöst på mig, knappar på plattan mellan oss.
Nu då, frågar hon, utan att ge sken av vare sig förväntan eller förhoppning.
Ja, nu går det säger jag
vågar knappt tro att det är sant.
En tår. Trodde inte längre på tårar.
Att kunna röra min kropp.
Du förstår, det går inte att beskriva.
Prova att resa dig upp, säger hon.
Jag vågar inte, vågar inte misslyckas.
Tvekar. Försöker. Jag står. Jag går.
Jag översvämmas av lycka.
Inte hon. Hon ser ut att tänka på annat.
Kanske tänker hon på att hon ska gå hem.
Jag tänker på att jag ska gå.
Och gå.
Och springa.
Härifrån.