Kan inte längre
det jag vill kunna
Resa mig
Gå
än mindre springa
eller dansa
Känner mig som fastfrusen
Kommer ingenstans
Förvånade blickar
på mig som sitter orörlig
Vill inte förklara
Vill inte känna mig förlöjligad
Mer medicin för att
kunna komma härifrån
Ragglar bort i grändens dunkel
desperat och övermedicinerad
Försöker snabbt komma hem
Når porten just när det är försent
Inser att det är över nu
Den som var jag finns inte längre
Ni finns däremot - fortfarande
Era skratt och rop hörs provocerande
uppblandade med musiken
Smärta, sorg och avund väller in och tar plats
Känslor tunga som ett ankare för mig bort
ned i det becksvarta mörkret.