Och när jag kommer hem till en alldeles tom lägenhet och tankarna på dig väller emot mig. Då slår det mig att hallen måste väl ändå målas och varför inte utan dröjsmål. Och jag mäter och räknar med viss frenesi, 11 kvadratmeter väggyta. Och tur jag har, det är kampanjpris på färgen och tejpa tar oändligt lång tid och ”Alex och Sigge” har spelat in 351 podavsnitt som maler i bakgrunden.

En vän kommer över på middag och vi pratar mest om annat men vidrör snabbt det där med att du var nog ändå inget att ha och vi kollar på fejjan efter en den ena en den andra som kanske skulle kunna fylla den bottenlösa krater du efterlämnat. Sen går vännen och det blir med ens tyst och två minuter senare vinglar jag återigen på målarstege för andra strykningen med en halv flaska cava och lite till i kroppen och bygglampan bländar men jag klarar mig utan skråmor och när all kladdig tejp är borttagen och pappen undanstädad är klockan närmare två på natten och jag har nästan lyckats ta mig igenom ytterligare en dag utan att tänka på dig så nämnvärt.