Där finns en simbassäng. Barn. En skridskobana. Ett regntak för hösten och en åker där man sår. Där finns ett musikcafe där det spelas Balkanmusik, en gata med gränder med loppis och godisbutiker. Ett klocktorn i tegel och ett torn för böneutrop. och så spårvagnar, dom är lilafärgade. Husen är byggda på femtiotalet. Höga och låga. hiss i trappuppgång och gårdar med balkonger ut. Här bor alla möjliga sorters folk. Folk från hela världen. Här bor Osama som igår berättade att dom strypt strömmen i Aleppo. Han bjuder på lahmancun, en pizzaliknande med köttfärs, gott gott. Har provat att röka i hans vattenpipa sittandes på fantastiska handsydda mattor på golvet. Här bor också barnfamiljen Andersson. Mamma Josefin som jobbar som brandman, pappa Johan som barnskötare. Barnen är i skolåldern. På somrarna sitter vi alla ute på gården och äter tillsammans. Hela kvarteret. Snart är det vår igen. Och jag läser om klimatförändringar. och om situationen i Jemen, Syrien, Hur svårt det är för så många. Och jag hör högerextrema krafter som brer ut sig i världen. Hatet och inskränktheten, klyftorna i samhället som växer, där dom rika får det allt bättre och dom fattiga allt sämre. och hur människor använder dom som redan ligger ned som ett politiskt slagträ i sin rädsla att tvingas dela med sej av det vi byggt upp. Jag tittar ut och ser simbassängen, barnen, skridskobanan och åkern som väntar på sådd. jag vet inte med vilka ögon jag vill titta med. Men jag vet på vilken sida jag har mitt hjärta. För denna världen. Det enda vi har och som vi tillsammans måste hjälpas åt att bevara