Ekvilibristen
satt på
förstukvisten

hade fallit
omkull
och skadat
vristen

full
och galen

enligt hörsägen
kallad kommunisten

en trist en

skyllde
på att vägen
var hal än
fast vintern
sedan länge
tappat skalen

han såg vitt
och kallt
överallt

framför allt
uti sin hjärna

han trodde han
var stjärna

sjöng och skråla
internationalen
med vibrato
värre än Carola

men med bas
som riddar Cato
med hjärtat
tungt som sten
i en vas av glas

han vråla fritt
ur obefintligt minne

kunde inte stå
på sina ben

nu var han het
i kropp och sinne

hans hjärna
satte av i sken

drömde
att han redan
satt där inne
och tömde
nått ur flaskan
han gömde

bakom högen
med borgarblaskan
han aldrig läste

på bron han satt
låst och oförmögen
som burfågel
på pinne

och snarast väste
för rösten
tagit slut

men inte fyllan

för fet
för röd
för svett
det ångade
kring truten

med känslodarr
han ångra hett
att han lagt
gitarr
och karriär
på hyllan

för den kära dyra
spriten
och cigarren

nu börjar han yra
stackars liten
ser en rosa elefant

en riktig klant
å spela lyra

ett tu tre
så är dom fyra
då är han stor
då är han hemma
står högljutt upp
som en tupp
utan strumpor och skor
låter höra sin stämma

ge hit gitarr och flicka
så ska jag klämma
jorå
och lite hick dricka
i en kvinn tätt
då är man ffem va

kvider gitarrekvilibristen
helt solo
där på förstukvisten