Mitt i folkvimlet, i den lördagsfulla shoppingladan, så kom tröttheten, syrebristen, yrseln. Satte mig ned ytterst på soffan vid det enda lediga bordet på cafeet. Sitta en stund bara för att hämta andan.

På långt håll såg jag honom, mannen med tonårig son i sällskap. De bar på varsin bricka med fika, letade lediga platser.

Jag vinkade, visade, här finns plats, innanför mig på soffan, in mot väggen. Han ruskade på huvudet, sa något jag inte hörde, men kom närmare, letande efter lediga platser. Så jag sa, det går bra, här får ni plats.

Men mannen ruskade på huvudet, sa nej, jag kan inte sitta så, det blir för instängt, då får jag panik. Jag reste mig upp, sa att jag kan flytta mig, skall snart gå, jag fikar ändå inte.

Han såg att jag undrade, varför dög inte de lediga platserna bredvid mig. Du förstår, berättade han, det är minnena från kriget, jag får panik, måste kunna känna att jag inte stängts inne. Det är så många svåra minnen. Såg in i hans ögon, ett litet fönster in i en värld så långt från min.

Åh, då förstår jag, men jag skall gå nu, så varsågoda och sitt här. Jag har bara tappat andan, igen.