Dörrarna glider upp

Jag är en del av en pälsklädd balett som väller ut
över perrongen

Någon som jag har känt
länge rör sig med sin rygg före mig
som en blåsande presenning

Min pratsamma hand
lösgör sig som en trast,
klappar på hans axel

och hans trasiga tyg
och dinglande kassar
som kinder
vänder sig om -

Han är
en fågel
som går landvägen,
rädsla står
omkring honom som blåst

Jag vill knäppa om hans vinda
jacka och
lätta på hans rädsla
med blicken, men

vi försvinner
genom olika kulisser

Jag bär min trasthand
i handsken