Kvällen har strukit av solen
mot det översta av husgavlarna och
domkyrkan har kört två stadiga skaft
i hustaken framför, och jag tänker
på pappas fläckade händer över köksbordet, och
på hur han gärna bredde sig ännu en smörgås och
ville ha ännu en påtår, medan tid fanns,
och på att saknad är något som skiljer
en påtår från bara ännu en kaffe

och på hur vårhimlen ute är ljus som trä
och på hur molnen är tunna som ådror
och på hur ännu är ett ord som rymmer
än och nu,
och oss och varann