det börjar som det brukar.

*

dudaggen ligger kvar
över mitt namns pansar
ännu några vågor.

*

med ett knäskrubbsstort öga
på livsytan, hur dess vattringar
fortsätter in i dig.

undersöker dina anslutningar,
skakar din snöglob.

håller dig upprätt.

*

du lodar dig ut genom pälsen,
bryts mot ljuset.

solruggar och doftskuggor
skrapar i resonanshålet,
försöker bli spårade.

vilsedriven puls
vinglar över rälsen

karossen rister till,
hjorden lyfter på blicken

innan bönen hunnit kallna:
"förströ mig lite till!"

*

rädda sig kvar genom
att bli synlig,
och ge publiken
vad den vill ha:

treva eller
skildra sig fram
genom ofullständiga
behov och satser, dela sig
i likstora delar.

och sedan svinga sig mellan avsatserna
över jagdånet
långt där nere.

*

det börjar om som det brukar.