ilandspolade på liknöjets strand.

fastgjutna
i aningslöshetens
eviga då.

vindens indirekta anföring som
skrapar knäna mot
våra parkers lönnmunnar.





såsom osårbar korsar du
körfält och årsringar.

en del
av dig går förlorad
i en brunn
nu längesedan plomberad.

en annan
försvinner ur sikte
i ett uttryck
som fallit ur modet.

en tredje del av dig
förirrar sig i en stad
som flyter ut i ett längesedan strandat
nattmörker.





ändå återstår du,

likt en garderob av ofullgångna
reträtter till ursprungets
uttorkade havsbädd
och pendeltågsskumma livslinjer.

tillsluten och avskuren från de
rymder, som tidigare och
tidigare
för varje kväll nu,
knackar på din ruta,

och visar, med sin
omutliga stillhet, de vill ha
just den del av dig
du ännu håller på.