en minut vandrar vi tillsammans, utmed
en minuts strandremsa
längs en störtad manet.

mödosamt tröskande fattigdomen
på utsikter.

ögnar med himlarna
genom varandra,
som genom
mycket långa texter.

*

vädret slår om, och färgerna
drar efter andan, som om
de råkat passera
en spegel.

nu vänder vi istället
varandras blad
ut och in, känner
hur förevändningarnas alla händer
griper

lika mycket efter de skakningar
som ibland kan uppstå
när man väl anlänt till varandra

som efter granskogen mycket djupare in,
och mörkret i ögonblicket
efter varandra.
detta porösa bergrum.

*

"kommer du?" säger du, men ingen
svarar, och jag förstår att jag
redan är ingen,

redan hittat fram till det där,
i själva verket jag
som ställer frågan, stumt
ivrar, tar dig vid handen,
småspringer nästan.