Ibland rycker jag till, väcks ur mina tankar och säger högt för mig själv ”jag älskar dig”. För det är först nu när jag gett upp (har jag?) som jag fullt ut kan erkänna för mig själv vad jag vetat sen första gången vi sågs. Sen dess har jag haft så svårt att släppa dig. Sen dess har det bara funnits ett mål och det är att komma dig nära.

Men vägen dit var så full av stenar och rötter. Och himlen släppte mer än en gång skyfall från mörkaste moln. Och jag snubblade fram i mörkret, halkade omkring, slog upp ett knä. Ibland enstaka glimtar av sol som fick mig att hoppas. Och precis innan du drog mattan under mina fötter var du med på leken ett tag. Du spelade med. Av oklar anledning. Men det gjorde också fallet så mycket hårdare.