När jag inte skriver,
knappt pratar, är jag som mest
mig själv.
Lika tråkig som ett vägsjäl.

Kvar i samma krumma hållning,
frusen,
ledsen och trött.
Dagar som de.
Nätter som de,
såna ljusen aldrig brinner.

Såna som tiden står still i.
när saknaden efter livstecken
blänker måne i pölar
på en livstidsdömd.

Ett paradis för dom andra,
vägg
i vägg med
någon som legat död
i sin säng i månader,
verkar stanken mer handla
om hur många röster
som lagts i en valurna,

hur många påminnelser
som lagts i ett brevinkast.
och någon frågar hur det är,
och man svarar kort.

Det är någonting med den
där blicken,
det där sneda leendet,
med skymningen
och morgondagen som väntar.

Alltid den där morgondagen,
den där blicken
och det där sneda leendet,
som om vi försöker säga
någonting till varandra,

men där orden aldrig räcker till.