solen förför bakom höga träd
vacker, förunderlig
bastun eldas du svettas
stilla ser jag på
medan tiden brinner

du rena hela fräsch och ny
dömd att förlora snart
viskar en tyst bön
som jag ej förstår
tag av mig koftan nu

stryker min rygg i uppryckning
handlingskraft vänder om
en famn av begrundan
sveper högt uppe
tiden finns ännu lång

tillsammans i tystnad flätas vi samman
du susar jag blundar vilar på din stam
till dess jag äts upp av din evighet
kylan tar vid
där jag inte fanns