Jag försöker gripa tag
i tanken.
Om oändlighet.
varenda sekund,
andetag. Ett pussel,

bitar utspridda,
längs tårkanal.
Timvisare,
gamla skor

som följer efter mig,
ut i hallen,
nerför trappen,
sliter på mosaikklätt
farstugolv

i det mintgröna
bleka ljuset,
som har en
flammande egg
av orange brand
runt lampetten.

Gatan är hemsk,
trasig och dan,
som jag.

Så står jag då där
på observatorielunden
en sen kväll i augusti
med pusselbitar
som försöker passa ihop,

och med oändlighetens
motiv i mina tankar.